Kan en hundvalp hjälpa en människa att ta sig ur en depression?

Jag tror det kan vara väldigt bra för de som uppskattar djur.
Ofta tror jag ansvaret för ett djur skrämmer bort lite.
Om jag inte minns fel har jag hört om ett äldreboende som hade en katt och de äldre uppskattade väldigt mycket denna för det ger en social bit mellan djuret och personen.

Chansen att han får ett arbete är väldigt liten. Han är 62 år, har ingen utbildning och bor i en kommun där det inte finns många arbeten. OM han skulle få ett arbete så arbetar hans fru skift så det skulle nog lösa sig ändå. De flesta som har hund arbetar ju också! och om det skulle visa sig att han inte vill/orkar ta hand om hunden så går det ju att sälja honom. Att det blir en förlust på några tusenlappar spelar i detta läge ingen roll.

Jag står som sagt denna person väldigt nära så jag hade haft full koll på hur hunden skulle ha det hos honom och jag skulle inte låta den "bo kvar" om den inte skulle få den omvårdnad som den behöver.

Zaria: Sen resonerar jag inte så lätt att det "bara" är att sälja hunden. Min starka förhoppning och tro är ju att denna man och hunden ömsesidigt skulle må bra av varandra. Sen är det ju väldigt svårt att veta när en människa har börjat må psykiskt dåligt åt vilket håll det kommer att gå i framtiden. det enda jag känner nu är att jag vill göra allt i min makt för att han ska få livsglädjen tillbaka.

GNUKU: Läs ordentligt innan du svarar! Mitt inlägg handlar inte om en ansvarslös människa som ev. "tröttnar" på att ha en hund.

Ja, jag tror en hund skulle kunna hjälpa en människa ur en depression. Kanske inte helt. Men definitivt som en stor knuff i rätt riktning. När vi fick våran dotter (3 månader för tidigt) så var det enda alternativet att låta min far ta hand om honom medans vi låg på sjukhuset. Han var sjukskriven och hade varit det sen nov -06 (detta gällde våren -07) Han låg mest bara inne och mådde skit och grävde ner sig totalt. Men när han fick hem våran hund vi hade så vart han efter ett kort tag en mycket gladare människa, rörde på sig mer och aktiverade sig bra mycket mer än innan. För honom var det själslig läkning att få ha hunden hos sig. Tyvärr var vi tvugna att göra oss av med honom (av div. anledningar). Hade min far haft bättre ekonomi hade jag lugnt överlåtit hunden på honom. Utan att tveka en sekund. För hade vi kunnat göra det hade han nog varit frisk idag, vilket han ännu inte är tyvärr.

Jag är själv depremedad, och visst har mina katter hjälpt mig oerhört mycket i mitt tillfrisknande.

Men vi bor på landet, katterna har egen kattlucka och kan komma och gå som de vill.

Vi har möjligheten att åka iväg och låta grannarna ge katterna mat.

Hur god och hur mycket kärlek du ännsin lägger i dina tankar om att ge en hund till en sjuk människa för att denna ska må bättre, så är det inget val som du ska göra. Det är den som ska ta hand om hunden i resten av hundens liv, som ska välja om den vill ha en hund i sitt liv.
Det är inte ditt betslut. Tyvärr.

Så det är jättefint att du vill stötta, men att ge ännu ett ansvarsområde till en människa som inte klarar av sig själv, är inte en hjälp, det kan tära ännu mer på livet.

(Sedan så kostar hundar, försäkring, avmasking, sjukhuskostnader till högkostnadsskyddet, medeciner utanför försäkringen, kastrering, om de vill ge hunden riktig mat så drar det iväg...)

Men uppmuntra och förklara att chansen finns, men det måste fortfarande vara hans och hans frus beslut, inte ditt...

(Blir lite irriterad på folk som tycker att djur bara är slit och släng om de inte skulle funka... djur och också känslor.)

Lycka till.

Tack för alla svar, många var väldigt kloka och fina och jag håller fullständigt med i mycket. Jag kan ju inte köpa en hund till en människa utan att denna är med på det och det har aldrig varit min tanke. I detta läge bollar alla runt omkring honom med olika tankar om hur han ska få ett mer innehållsrikt/meningsfullt liv. (Vi säger såklart inte allt till honom eftersom det hade kunnat stressa honom, vi pratar med varandra)Att hitta någon lösning kanske är hopplöst. Jag kanske måste lämna hans tillfrisknande i händerna på honom själv och läkarna men det är svårt, den erfarenhet jag fått av "psykvården" är inte bra.