livets ord?

Jag har nära släktingar som är med i Livets ord, är inte troende själv (längre). Det är absolut inget konstigt. Har till och med själv "varit med i" Livets ord. Ingen har sagt ett ord om att vi slutade gå i kyrkan. Klart att mina släktingar helst skulle vilja att vi kommer tillbaka och går den rättrogna vägen, men de vet ju att det inte blir så, därför har de aldrig tjatat.
På våra släktträffar och kalas har vi aldrig alkohol, förutom möjligtvis lättöl, och vissa traditioner kan var lite färgade av kristendomen (typ läsa julevangeliet på julafton), men annars är det respekt från båda håll.

Alltså jag menar egentligen att man helt enkelt inte märker av att de är med i kyrkan och att vi inte är med i kyrkan. Vi umgås som vilka som helst.

Något som jag kan tycka inte är så bra med Livets ords tro är det här med bönens och trons kraft. De tror att man göra precis vad som helst, bara man ber och verkligen tror på det tillräckligt mycket, då belönas man av gud och får sin vilja igenom.
Jag minns ett möte då folk gav en liten tjej förbön och hon grät och grät för hon ville verkligen inte ha glasögon. De bad alltså för att hennes syn skulle bli bättre, och tror ni att det blev bättre?
Då undrar man hur de känner sig när bönen och tron verkligen inte hjälpte. Kommer de att tro att de inte har tillräckligt med tillit i gud, och sedan må dåligt över det? Den tjejen hade ju verkligen ångest över det.

Jag har släktingar som är/var medlemmar som är/har varit allvarligt sjuka. Det går inte att be bort det, det är sjukhuset och mediciner som gäller. Och visst, de går till läkaren och får behandlingar som alla andra, men de grämer sig över det. En äldre släkting fick cancer och sedan dog, men perioden innan h*n dog hade h*n mycket ångest och väldigt jobbigt, och det var mycket med det här att varför straffas h*n och varför blir h*n inte frisk.

KarroCe-> Jag hade gärna läst ditt inlägg, men det blir för grötigt och jobbigt att läsa utan styckeindelningar.

Förresten var det så roligt angående det där med att pastorn lägger händerna på någon och de ramlar ner och lipar ihjäl sig! Själv vågade jag aldrig göra det för det skulle ju vara hemskt om man verkligen inte ramlade.
Men min syster gjorde det och hon ramlade inte. Dock tyckte hon att det var så pinsamt så hon låtsades ramla, plus att det var nästan som att hon ramlade av den stora kraften han tryckte på hennes huvud med (dvs inte guds kraft).
Min bror gick fram och ramlade inte heller. Han väntade och väntade och de höll och höll, och fler och fler fick komma och be så att han skulle ramla. Men han ramlade bara inte, och till slut fick de gå vidare. Hehe, han är väl djävulens avkomma eller nåt.