några frågor om att skaffa barn två tjejer emellan. hjälp, tack.

Alltså, personligen har jag inget som helst problem med tanken på att ett barn skulle växa upp med två mammor, det är mer än många har.

Och det är inte just det att barnet/barnen inte ska ha en pappa som i en manlig förebild jag funderar över, utan hur det känns att växa upp utan att veta var man kommer ifrån. Även om det är en bra början att jag och min tjej tycker att det är okej att växa upp utan att ha den person som står för 50% av generna nära sig så vet man ju inte hur barnet kommer uppleva det.

Jag struntar i vad andra säger, vi har tillräckligt gott om öppensinnade och bra människor omkring oss för att inte behöva bry oss.

Men funderar ni någonsin på hur barnet kommer uppleva det?

Jag kan argumentera med vem som helst om saken utan att känna att jag vacklar, men om ett framtida barn känner sig tom och vilsen och undrar över pappa biter ju inte retorik.

Jag menar inte att man ska strunta i att skaffa barn, men det kan ju ändå vara något man funderar över, hur man ska hantera det om det blir problem?

Det är klart att det finns massor, och att förhoppningen är att man lyckas få barnet att känna sig så tryggt att det kan hantera ovissheten. Personligen lägger jag inte mycket vikt vid biologin, men det kanske är lätt för mig att säga som växt upp med min mamma och pappa och mina syskon. En kompis till mig och min tjej växte upp utan sin pappa och upplevde det som oerhört problematiskt, och nu har hon fått min tjej att fundera. Jag kan fortfarande inte riktigt se problemet, men det skulle vara intressant att se om någon har tampats med liknande funderingar som min tjej.
Om våra framtida barn undrar vill jag att de ska veta att vi har tänkt på dem innan, liksom.