Hur skulle ni ha hanterat situationen?

Min första tanke var hur har han det i skolan? Är han mobbad eller känner sig utanför?

han är en väldigt tyst pojke men han säger att han har kompisar och att han trivs. Fast ibland så upplever jag att han har det svårt då han är överviktig, inte ett dugg social, dyslektiker och väldigt lättpåverkad.

Men han har kompisar - frågan är hur bra kompisar det är?

Om han har ont i huvudet/magen så ofta, så måste det i ju i vilket fall kollas upp (igen). Antingen om det är fysiska symtpom pga t.ex. stress, eller som sagt ovan, pga psykisk stress som kanske mobbning?

Oavsett vilket, så tycker jag inte att din sambo gör rätt, som "går emot" mamman.
Det bästa är att de pratar om det med sonen, alt. går och pratar med någon proffesionell (om nu läkarna inte hittar något fel på honom).

Det funkar inte att den ena föräldern "tar tillbaka" den andres beslut. Det är ju verkligen en grundläggande grej i uppfostran.

Att sjukskriva pojken när han inte är sjuk är inte till någon hjälp, tvärt om. Det är bättre att ta reda på vad det egentliga problemet är.
Kanske har han som Nenne 71 skriver problem med de andra eleverna i skolan? Kanske är han bara skoltrött ? hur kan då familjen hjälpa honom att bli mer motiverad? Bör ni diskutera att han tar en studiepaus, för att istället jobba (då bör för pojkens skull jobb vara ett krav, inte "jag hittar inget jobb så jag ligger hemma och spelar dataspel, villkoret kan också vara att han går klart detta läsår med full närvaro)?

det är precis vad jag försökt förklara för min sambo - men ibland känns det som att vi inte pratar samma språk. jag har också föreslagit att de ska ta honom till en annan läkare som kan ta prover igen och som skulle kunna hjälpa honom med övervikten. den andra läkaren hade bara sagt att han inte skulle spela så mycket dataspel.. hmm... men att han äter som 7 hästar sa han ingenting om.

Pojken går ju bara i 9:an så jag tror att alla är överens om att han ska gå klart det här året iaf så får de se sen.

ibland så tror jag att min sambo har lite dåligt samvete eftersom det var han som "lämnade" deras mamma och alltså flyttade ifrån barnen. han vill ge dom allt men ibland så blir det ju bara fel.

Ett annat problem är ju också att han verkligen inte kommer överens med sin mamma. han har till och med sagt flera gånger att han inte gillar henne.

Att han skolkar behöver inte ha med att han tycker skolan är tråkig att göra, utan att han kanske blir illa behandlad där. Någon borde prata med honom, barn och tonåringar tror gärna att det är deras eget fel om de blir mobbade eller liknande.

När jag var skoltrött så gjorde jag samma sak, överdrev alltid minsta lilla känningar i huvudet att jag kanske skulle få ont i huvudet.
Det låter som att han trivs med livet, men orkar inte med skolan helt enkelt..inte ovanligt alls i 15-års åldern!

Stå på er! Och ni måste se till så att pappan förstår hur viktigt det är att han står på sig också. Hjälp killen med läxorna så gott ni kan och prata gärna med skolan och med killen om det finns nåt sätt ni skulle kunna göra på, för att han lättare ska ta sig igenom den här jobbiga perioden.

Han är överviktig säger du nu. Inte för att det har något med ämnet att göra, men om han äter som du säger...som 7 hästar, så borde ni verkligen minska ner på portionerna! Det minskar hans matsäck och till slut så kommer hans magsäck att anpassa sig och han kommer bli nöjd med att äta en normalstor portion varje måltid. Håll koll på det han stoppar i sig, hur mycket mängder mat.

Jo absolut. Han slutade i sin förra skola för att han inte trivdes där och nu har han börjat i en special klass där han kan få extra mycket hjälp eftersom han är dyslektiker. Så hans lärare ser allt och meddelar föräldrarna direkt det händer någonting. De har dessutom möten 1 gång i månaden för att diskutera vad som hänt, det positiva och det negativa. Om han skulle skolka, vilket han gjorde senast i fredags så ringer läraren till mamman.