Förlossningsdepression

Underbar tråd, med alla som delar med sig.
jag fick en son för fyra månader sen...i början levde jag i ngn slags vakuumbubbla, men den bubblan sprack rätt snabbt. Men jag var rätt lycklig när jag levde i den där bubblan..

Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Vågar inte prata med min sambo, vågar inte ta upp det med bvc, vågar inte vända mig till psykakuten eller vårdcentralen.
Jag är livrädd för mig själv..livrädd att det ska hända min son något. Framförallt att jag ska tappa kontrollen och göra honom illa!
jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till!!!
Är ständigt trött, gråter mig till sömns (går alltid och lägger mig innan mannen), orkar inget..känns som om hemmet förfaller..
Jag bli som apatisk när sonen gråter otröstligt..vet inte vad jag ska göra..

(har gått på antidepp innan graviditeten..ångestdämpande osv..men slutade när vi bestämde oss för att skaffa barn)

på bvc har dom så att ringer man så ringer dom upp...men jag klarar inte av ett telefonsamtal..har mailat till vår bvc-sköterska nu..

fick mail tillbaka från vår bvc-sköterska..hon ska gå och prata med psykologerna det första hon gör imorgon bitti..
men då är frågan..hur lång tid kommer man få vänta innan dom har tid? för jag kan ju inte gå hemma och må dåligt längre... Har läkaren på bvc befogenheter att skriva ut antidepressiva och ångestdämpande..eller kommer dom forsla en vidare någonstans??

Min bvc-sköterska fick inte tag i psykologerna idag, för dom var på utbildning. Sköterskan bad mig ringa vc imorgon och be om att få komma till läkaren för att påbörja medicinering..får väl se om jag har mod nog att ringa imorgon. Sambon är hemma på morgonen så han stöttar och tar hand om hugo så jag får lugn och ro att ringa..

på vårdcentralen vill dom att man försöker ta livet av sig innan det finns hjälp att hämta..först den 2e okt fick jag en tid. Hon som svarade sa "du kan ju försöka ringa på måndag igen, för å se om de finns ngn akuttid just den dagen.."

Men jag behöver ju hjälp nuuuuu...men åker inte till psykakuten och sätter mig, det gör jag bara inte!!

Nu har jag klarat mig igenom den här dagen också..skönt när vänner kommer på besök och man får försöka tänka på annat. Dock väntar ju nu kvällen, vilket allt som oftast innebär ångest, ångest och åter ångest...
Vet att det är många som tycker att det är för tidigt att lämna bort sitt barn vid 4 måanders ålder, men imorgon ska mina föräldrar ha hand om hugo från klockan 12 och så kommer dom åter med honom på söndag (hugo träffar mina föräldrar minst två ggr i veckan, så det är inga problem). Det ska bli såååååå skönt att få sova (slippa ligga vaken och ha ångest för nästa gång han ska vakna osv..)

Tjejen81: nej jag har inte kontakta någon annan än bvc-sköterskan.. så fort kompisarna åkte nu så känner jag mig hela avslagen..sambon är hemma, men han vet ju liksom inte vad han ska göra/inte göra..sen tycker jag det är så himla mycket enklare att skriva ner hur jag känner/tycker/mår..men men...han vet ju om hur jag mår iaf..

kajsaliten: va skönt att du får ordentlig hjälp.. hon på vc sa till mig "att det verkar ju inte så akut" nähä..men att jag har ångest varje dag och kvällar/nätter är fruktansvärda ville hon inte lyssna på. Jag har ju fått hjälp genom psykiatrin innan, men vågar inte vända mig dit, eftersom att dom dom andra gångerna har lagt in mig för att kolla medicinerna osv... (vet att det inte behöver bli så den här ggn, men med mitt förflutna så skulle det inte förvåna mig).

(kanske väldigt rörigt inlägg..men jag känner mig rätt rörig inombords..)

ångest!!!!!!!!

jag vill bara få medicin och samtalskontakt...vet vilka ångestdämpande som fungerar..men är lite vilsen in anit.depp-djungeln...antingen går man upp hiskeligt i vikt eller så fungerar dom inte osv..