Längtar efter att tonåringen ska flytta....
Uhhh, varje dag tjat med tonåringen, 15årig tjej. Allt är mammas fel, om nåt har gått dåligt så är det mitt fel. Jag straffas för allt som hänt. Hon svär, är olydig, själ min makeup, tjatar livet ur mig. Och ibland är jag svag, bara orkar inte vara konsekvent hela tiden.
Först ville hon ha en häst i flera år. Nu när hon är stor nog att klara av en så har hon fått en. På helfoder, som tur är. Dröjde bara några dagar så är hon le på den. Jag tycker att hon måste kämpa lite nu när hon har den och inte sluta genast efter några veckor.
Så har hon killen, där tjafsar vi om honom, ska han ränna här VARJE kväll och hångla på rummet till tiotiden? Från skolan har de ringt att hon och kompisen stör på timmen. Har inte sett henne med läxbok i handen sen före sommaren. Då var allt annorlunda. Och styvpappan, min sambo, tycker förstås att jag ska uppfostra henne bättre. Och pappan? Ja, han är frånvarande som vanligt och engagerar sig inte.
Vissa dagar önskar jag bara att hon ska vara färdig och stor för att flytta hemifrån, så det blir lugnt i huset.
Jag älskar henne, visst, jag älskar henne så som det var förr, innan allt det här.Och jag vet, att man ska älska dem mest, när de förtjänar det minst, för då behöver de det mest. Visst? Men ibland är det jättesvårt!