Alzheimer-sjuk mamma

Jag har ingen anhörig som har drabbats av demenssjukdom, däremot jobbar jag ofta på ett boende för personer med demens och jag har gått en del utbildningar inom detta och tänkte att jag kanske kunde vara till någon hjälp.

Först och främst vill jag säga att jag är ledsen för din skull, demenssjukdomar är fruktansvärda och slår även otroligt hårt mot de anhöriga.

Tyvärr så är frågorna du ställer i princip omöjliga att ge ett exakt korrekt svar på eftersom det kan variera stort från person till person, men jag kan dra hur det är i det stora hela.

Hur länge en person kan bo kvar hemma beror en hel del på andra omständigheter, en person som lever helt ensam kan inte bo kvar i hemmet lika länge som en som lever tillsammans med någon annan.

Detta med att känna igen anhöriga, vi har boende på mitt jobb som har långt framskriden demens och ändå känner de igen de närmast anhöriga (som sina barn), sedan finns det tyvärr också dem som i ett relativt tidigt skede av sjukdomen inte längre känner igen de anhöriga.

Hur livet slutar för någon med denna sjukdom kan även det variera, men de erfarenheter jag har från mitt jobb är att personen långsamt tynar bort mer och mer för att till sist somna in.

Har du några frågor om vården ser ut på ett boende för demenssjuka så försöker jag gärna besvara dem.

Tack för ditt svar! Vilket tillstånd är de patienter som kommer till boendet i? Vad har gjort att de inte kan bo hemma?

Jag tycker att mamma trots bromsmedicin blir sämre rätt fort. Att få henne till ett boende för demenssjuka kommer att bli mycket svårt (så jobbigt som hon tyckte det var att bli av med körkortet). För det mesta tycker jag att hon är rätt "frisk" och helt lucid men ibland säger hon saker som gör att man förstår att det är rätt illa (hon är själv läkare och kan inte göra enkla beräkningar eller ens komma ihåg sin egen sjukdoms namn och hennes ordförråd är väldigt dåligt). Just för att det är så svårt att veta vad som sker i hennes huvud är det svårt för oss anhöriga att veta när hon inte kan bo hemma själv.

Min mormor blev dement för en del år sedan.Bor numera på ett demensboende.
Men innan hon kom till demensboendet bodde hon hemma med hjälp av hemtjänst.Det fungerade jättebra i flera år.
På slutet hade hon hjälp av hemtjänsten 6 gånger per dag.Plus att dom var där på natten och tittade till henne.
Ni får kontakta kommunen om ni tycker att eran mamma behöver hjälpinsatser som tex hemtjänst.

Jag vet inte om jag kan svara så bra på dina frågor..
Min morfar insjuknade en påsk... Benen slutade fungera bara sådär, det sista han sa var att det känns som att jag går på moln.. Sen fick vi aldrig något mer vettigt ur honom.. Jag kommer inte ihåg årtal eller någonting då jag har förträngt allt..
En vecka senare ungefär blev han körd till uppsala akademiska där jag och min familj bor. han och mormor bodde i sandviken.. Vi fick då veta att han har tumörer i i princip hela kroppen.. Och att det har påskyndat alzheimersen lite granna..
Han glömde bort mig först.... Han visste inte vem jag var.. Och så var det de åren han lyckades hålla sig fast i livet.. vet inte hur många år det var.. Men jag blev alltid kallad för sjuksköterksa städerska och allt du kan tänka dig.. Alla andra kom han ihåg om inte varje gång men åtminstonde var 3 ggn han träffade dem.. Jag slutade besöka min morfar då det blev för mkt för mig psykiskt och de gågner jag var tvungen så kunde han slänga ur sig saker som titta hönan som springer runt på borde och allt möjligt knasigt.. Men i februari 06 gick han bort.. En vecka efter att jag hade åkti dit och sagt farväl till honom.. Och på begravningen bröt jag ihop.. jag kännde mig så elak som hade klandrat honom för att han glömde bort mig..

Han dog av cancern som hade spridit sig till skelettet, han var aldrig medveten om vad han sa eller gjorde eller glömde sa läkarna.. Alzheimers sägs vara en sjukdom som är värre för de anhöriga än för den sjuke..

Nu har min sambos faster fått diagnosen alzheimers och jag vet inte om hon ens fyllt 60, men hon får bromsmedicin och den funkar bra än så länge..

Min mamma är bara 60 år och har Alzheimer (eller någon annan form av demens-diagnosen är inte riktigt klar).
Hon bor på demensboende tillsammans med 9 andra damer i åldern 80-90 år så hon är ju mycket yngre än de andra.

Hon klarade inte att bo själv,låste ut sej ideligen,hade fruktansvärd ångest/ paranoja,fick ingen mat i sej. Vi ordnade hemtjänst åt henne som utökades till 4 besök per dag men alla insåg att hon inte kunde bo själv.Och nu bor hon på demensboendet och förstår inte vad hon gör där för enligt henne själv så är det inget fel på hennes minne.

Hon känner bra igen oss,är väldigt fysiskt aktiv men minns inte vad hon ätit för middag 5 minuter tidigare,det går inte att föra ett normalt samtal med henne eftersom närminnet saknas.

Det har gått väldigt snabbt om man tänker att hon för bara cirka 1 år sen hade sambo/särbo,körde bil samt klarade av att ordna 60-årskalas. Under sommaren har det ytterligare fallit lite men nu verkar det ha stagnerat lite åtminstone.

Har hört att ju yngre man är då man får det desto snabbare är förloppet men det försöker jag att inte tänka på utan ta dagen som den kommer och vara glad över att hon känner igen oss fortfarande.

Demens är ju de anhörigas sjukdom heter det och det stämmer verkligen har jag fått uppleva...

Hej... 
min mamma är 70 år, men fick diagnosen för 5 år sedan.
Så mamma har varit diagnosticerad sedan hon var 65 år, men troligen började sjukdomen betydligt tidigare än så.

Kanske kan vi stötta varandra? 

Detta är en ständigt pågående sorg som är svår att värja sig emot.

Mamma bor nu på ett hem för dementa, men precis som du skrev, Tofslans matte, är hon yngst på stället och alla andra är betydligt äldre och "sjukare" än vad hon är. 

Som sagt, skriv gärna..

Kramar
Cecilia 

Lever denna tråden?

Ja... Jag har den iallafall kvar i mina favoriter...

En otroligt "fin" bok om just alzheimer är Fortfarande Alice. Ingen biografi, men man får följa vad som händer i den sjukes huvud. Den är så vacker på något sätt, samtidigt som man fäller tårar.

Kram