Hur gâr man vidare när ens älskade djur lämnat en? Är sâ ledsen att jag känner mig fysikt sjuk!Dessutom är jag gravid!!

För min del så fixade jag inte att vara utan katt och dövade sorgen med att boka en ny kattunge. Det tog ca 8 veckor att få henne och då gick jag och hälsade på hos uppfödaren. Var en bra tröst. Beklagar förlusten av din katt.

Oj, vet inte vad jag ska säga riktigt, men jag beklagar sorgen.

Väldigt tråkigt med din lille katt..
Det gör ont. All sorg måste få ta sin tid. Du måste få va ledsen och inte stänga in hur du känner..
O allt eftersom dagarna går blir det lite lättare..

Jag lovar dig att det kommer gå bra! Hösten -06 var jag gravid, förlorade då båda mina 2 katter plöstligt efter varandra i hjärtfel, något vi inte visste tidigare att de hade, de dog med en månads mellanrum väldigt plötsligt, dessutom fick jag missfall upp i det (v 12)...du kan ju förstå att det inte direkt kändes som att världen stod på vår sida... men man tar sig igenom det! Låt det ta tid och försök se fram emot ditt nya lilla barn som snart ska anlända! och din lilla son som snart ska bli storebror! du har mycket att glädjas för nu! kram till dig!

Jag kan bara beklaga sorgen...
Avlivade min hund som var gammal och sjuk för säkert en 7 års sedan, men gråter bara jag tänker på honom..
Finns inga råd man kan ge i sådana här sitiationer...det tar sin tid att läka, fast ibland läker tiden inga sår
Tillåt dig själv att vara ledsen och gråt en stund, då känns det ibland lite bättre efter en stund. Och prata om din katt med andra i familjen...som också känner saknad av honom...

Finns inte så mycket jag säga, men hoppas det blir bättre...
Och Elvis har det säkert jättebra nu...

kan tillägga att vi skaffade ny katt väldigt fort också, plus att jag blev gravid ganska snart igen.

Min katt dog 1 maj ungefär på samma sätt, i akut njursvikt.
Vår son var väl 10 dagar ungefär...

När vi kom till akuten så var hon troligen redan borta. =(

Hur gick jag vidare?
Vet inte om jag har gått vidare.

Har hennes urna hemma fortfarande. Hon var verkligen en riktig person, och sorgen kommer över mig då och då, men det känns lättare än i början.

Det känns som att livet går vidare, man har ju inget val.

Men vad tänkte jag säga ... Jo, du kommer att må bättre igen.

Tvinga dig inte att "komma över" din katt. Tillåt dig att sörja, och gör din omgivning medveten om att du sörjer. Det gör att du inte känner att du måste "dölja" dina känslor.

Vi fick ta bort sambons katt för den hade problem med njurarna
hon tog det hårt men vi åkte iväg och köpte en Norsk Skogskatt med en gång så då vart hon på bättre humör igen...

Man klarar av det, även om det är oerhört tungt. Jag grät flera gånger varje dag första dagarna, tyckte jag hörde henne tassa runt i huset. Det tog veckor innan jag kunde prata om henne eller ens tänka på henne utan att tårarna kom.

Men sorgen blir lättare med tiden. För mig blev det lite terapi att ordna en gravplats i trädgården, hon avlivades pga svår leversvikt, i mitten av januari så urnan fick stå hemma några månader innan det gick att gräva i jorden. Men då ordnade jag en grav och planterade en blomma.

Det är 3½ år sedan och numera gråter jag inte även om jag fortfarande saknar henne, speciellare katt kommer jag nog aldrig möta. Nu vårdar jag minnena ömt istället, till och med känslan av hennes tassar när hon hoppade ner på magen på en när man sov

Beklagar sorgen. Det är jobbigt, jag vet. Det är verkligen som att slå ut en vägg hemma, att fölora ett husdjur. Det blir lättare men jag tänker fortfarande på alla djur genom åren med stor saknad. Ibland har man tänkt "är det värt smärtan" när djuret går bort?
För mig är det absolut värt det. Har man riktigt tur får man ha katten/hunden/vad det är för djur många år och det är något av det bästa som finns!

Tack för all omtanke. Tipsen för ny katt hâller inte riktigt. Har 2 till men ingen av dem är min Elvis . Ja, det fâr ta den tid det tar, känns bara sâ oroande att mâ sâ här med en liten i magen, och ansiktet svider av alla târar. En dag kan jag förhoppningsvis le vid minnet av min älskade katt istället för att grâta men vägen dit känns lâng och sorgfylld.

Ingen annan katt är din Elvis men jag vågar lova att du en dag kan le vid minnet även om saknaden lever kvar.

Du mår helt normalt för någon som sörjer och jag tror nog naturen fixat det så finurligt att bebisar i magen klarar av det också! Så gråt du och sörj så länge du behöver. Värre för dig att försöka gömma sorgen, den kommer ändå dyka upp förr eller senare (är min övertygelse i alla fall).

Har bara läst TS men jag var gravid förra året och var tvungen att avliva min katt som var 10 år. Allt hände på en kväll...det var hemskt! Han började kräkas blod och det visade sig att han hade en stor tumör i tunntarmen. Det fanns ingenting att göra. Jag var så ledsen, så ledsen att jag inte kunde glädjas åt graviditeten. Jag var i åttonde månaden. Än idag saknar jag honom och kan fälla någon tår för han var ju med mig överallt och jag hade tagit med honom från USA där jag adopterade honom. Det jag kan säga är att det blir lättare med tiden. Ta nu hand om dig och gråt ut för det är helt naturligt! Man kan faktiskt jämföra en sorg av ett husdjur med sorg av en människa. De som säger något annat vet nog inte vad de pratar om.

Vi förlorade 3 älskade katter och 1 hund inom loppet av 2 år. Plus att min mormor även gick bort...
Ibland är livet extra hårt mot en, och det känns som att hela universum går emot en.
Det du ska tänka på är att du måste tillåta dig själv att sörja och vara lite deppig och gråta så ofta du behöver. Stänger man inne allt det så kommer man aldrig riktigt vidare.

Kela extra mycket med de små kisarna du har kvar och våga le varje gång du t.ex. känner en liten spark från din bebis i magen.
Sörj samtidigt som du ser framåt. Din Elvis har det bra nu...

Stackars! Gick igenom liknande i våras då min älskade vovve Flisa fick diskbråck och blev förlamad i bakdelen då jag hade tre veckor kvar till BF. Trots svår foglossning sov vi på madrass i köket då vi försökte häva inflamationen med kortison. Fullt sjå med blöjor och handdukar under älsklingen som inte kunde reglera avföringen men tyvärr gick det inte, trots kortisonbehandling, laserbehandling och homeopatbehandling. Jag skrek och grät och bad till gud och alla änglar att hjälpa mig, men "mitt hjärta" blev inte bra. Hon var min första "bebis" och jag brukade alltid säga att "vi klarar oss ju inte utan varann". Jag sörjer henne ännu och sitter här med tårar på kinderna och skriver, men visst har det hjälpt med en liten ljuvlig bebis och en ny liten hund som pockar på uppmärksamhet. Jag har begravt henne i en hage hos mina föräldrar och gjort fint. Ibland när vi är där går jag och pratar med henne. Hon är vår skyddsängel nu och finns alltid i mitt hjärta. Det blev visst lite långt det här.. En stor kram till dig TS och er andra som sörjer små fyrfota vänner!

Vet hur du känner dig.. Förlorade min Fabbe som var vårat allt den 20:e augusti, tre veckor sen, han blev dålig över en natt, fanns inget att göra.. Är också gravid och hade sett fram emot att min älskade hund skulle få träffa våran bebis.
Jag har inte gått vidare, grät mig till sömns så sent som inatt. Men Jag börjar acceptera att han är borta nu. Och jag gråter inte HELA tiden som jag gjorde första veckan. Den var tuff. Jag börjar sakta men säkert hitta tillbaka till mig själv igen. Även om det är svårt. Vilket tomrum man har nu. Vissa förstår inte att man kan sörja ett djur som man sörjer en människa, för mig är det ingen skillnad. Fabbe var våran bebis. Så känner du säkert också. Prata om erat lilla hjärta som gått bort, älta på! Och GRÅT gråt och gråt, det gör jag, och jag tror faktiskt att det hjälper.. Kramar!

Beklagar verkligen det som har hänt.
4 år är inte gammalt. Jag fick ta bort min honkatt den 17:e maj för samma sak och en månad senare hennes bror för njursvikt och infektion. Har inte skaffat ny katt än då vi har en katt kvar... Är fortfarande jätteledsen och tänker varje dag på Max och Medusa. Så ja, det tar olika länge för oss att bearbeta det som hänt. Och man får försöka tänka på alla fina stunder man har med de djur man har kvar, vilket låter hårt när man saknar den som inte finns kvar.. Så gråt och till slut kommer det kännas bättre.

Kram

Usch förstår dig, fick ta bort mina älskade zune 28 augsti i år. han vart bara 5 år, men hade hjärtsvikt & lungödem.. De gör ju så himla ont att ta bort sina djur! Kram

Tack alla som skriver. Jag vet att jag inte är ensam om detta och det känns bra att vi är mânga där ute som faktist värdesätter vâra djur. Jag sa till veterinären att jag kände skuld för att jag inte sett att nât var fel när det forfarnade fanns tid men hon mena pâ att de kan ju gâ sâ himla fort sânt här och jag har ju gett honom ett lyckligt liv och älskat honom medans ha fanns hos oss, vad mer kunde jag gjort?. Han var en katt som trost allt allt haft tur i livet, haft nâgon som älskat honom och gjort allt för att han skulle ha det bra. Önskar att jag kunde se det sâ men saknaden är sâ stor!!

Nej du ÄR inte ensam! VI är inte ensamma. Finns så många som älskar sina djur högt.
Vi är ofta ganska duktiga på att klandra oss själva, jag gör det också, vilket jag också sa till vet. MEN veterinärerna har nog så rätt i det dom säger, sånt här går inte att förutspå, och visst fan är det orättvist? En klok kvinna sa till mig att den mest osjälviska handlingen vi kan ge våra älskade djur när de lider/är sjuka är att låta dom få somna in. Jag försöker tänka så när det är extra tufft..
Vi kommer nog alltid känna ett stort tomrum efter våra små älsklingar, men någon gång måste det ju bli lättare att leva med det, eller hur? Kramar!!