Min pappa vill bara dö...vad ska jag göra?

Du kan nog inte göra så mycket mer än att finnas till hands...
Han är vuxen nog att göra som han själv vill.

Det var inte riktigt det svar jag ville ha...tyvärr. Kan man inte på nåt vis få honom att inse det bra i livet. Allt är ju inte svart, även om det kanske känns så just nu...

Visst vet jag att han är vuxen, men jag VILL INTE vara såhär hjälplös...

Man kan inte säga att nån är vuxen nog att ta sitt eget liv, anonym 22.04. Dumt sagt!
Om du verkligen tror han är självmordsbenägen, så ring nån psykiatrisk mooatgning eller akutpsyk och rådfråga dem.

Förstår att du är uppriven! Det är väldigt egoistiskt av din far att lägga denna börda på dig!
Kan inte du och brorsan (och ev. din mamma) "slå era kloka huven ihop" och ta ett allvarligt snack med honom? Det kanske också är nånting som han slänger ut sig för att visa sin besvikelse över sin situation?

Kramar

Håller med hon som skrev 22.13.
Förklara hur du menade du som skrev 22.12?
Vad jag menade var att det är i princip dålig stil av honom att lägga den bördan på sin familj.
Vad ska hon mer kunna göra än att prata med honom?

Fan vilken jobbig sits! En sits som jag själv befinner mig i, har befunnit mig i den i 8 månader nu sen min mamma försökte ta livet av sig o lämna en man o tre barn efter sig. Hon klarade det inte då, men rädslan att hon ska försöka igen finns med oss jämt. Tyvärr kan jag inte svara på vad man kan göra. Dom är vuxna människor, man kan inte tvinga dom till vård om dom vägrar. Kn du inte berätta för din pappa hur du känner. Berätta för honom hur jävla mkt han skulle förstöra ditt liv om han tog sitt liv. Han kanske sitter där i sin ensamhet o tycker såå synd om sig själv, vilken han oxå borde, men samtidigt behöver han nog veta att det finns familj som fortfarande älskar o behöver honom. Han måste känna sig behöv, prata ut med honom ordentligt! Säg att han inte får vara så självisk, eftersom ett självmord är det med själviska man kan begå...!
KRAMAR från en som vet hur förjävligt det är..!

Ibland måste man tyvärr tvinga sina anhöriga att uppsöka psykakuten. Hur hopplöst det än känns precis den dagen man gör det brukar det bli betydligt bättre inom kort. Har en morbror som har är mycket deprimerad ibland och har varit med när mamma och de övriga syskonen hjälper honom till psyk... Det är fruktansvärt, men när det sen vänder är han tacksam för att de orkar hjälpa honom. Hoppas att du och familjen har styrkan att hjälpa honom! Massor av kramar

Usch då!!

Ja, vad kan man göra?
Finnas där för honom och lyssna om han vill prata...
Säga hur mycket han betyder för dig/er och att ni behöver honom?!

Men som så många andra sagt så finns det hjälp att få...

Jag hoppas att din pappa tar förnuftet till fånga och inser att det finns så mycket mer att leva för än en kvinna som valt en annan man...
*kram*

Hejsan
När någon av ens föräldrar säger så till en är det lite som man byter roller att ens föräldrar blir ens barn,att dom lägger över ansvaret på sina barn och så ska det inte vara..och visst är det jobbigt man kan inte bara säga till sin pappa att -du, pappa jag är inte din mamma jag är ditt barn utan man sitter där och känner sig ansvarig.
När mitt syskon dog för några år sedan gick min pappa i däck,Han ville inte leva längre,ville gå i sjön och dränka sig..som tur va vågade han inte.
Men mellan tårarna och tankarna på att gå i sjön talade han hela tiden om för mig att det bara var han och jag kvar nu! så då frågade jag honom om hur han trodde jag skulle känna det om han gick i sjön då skulle jag ju vara ensam kvar..jag tror att han förstod,jag försökte finnas där för honom och berätta att jag alltid skulle finnas för honom och att jag älskade honom men även om hur lessen jag blev när han sa sådana saker.
Jag tror och hoppas att jag på något vis hjälpte honom att känna sig bättre
Men jag kan inte fråga honom för hans tid här på jorden tog slut den naturliga vägen..
Så mitt råd till dig är att va där för din pappa,hur jobbigt det än kan vara så att du den dagen han lämnar på villket vis det än månne vara så vet du att du gjorde vad du kunde.
En Bamse kram ! Jag håller tummarna att han kommer upp på ytan igen utan att er relation tagit för mycket skada

"Han säger också att han inte vill ha nån hjälp från nån "jädrans" psykolog."

Så tröttsamt att sådana åsikter fortfarande finns (speciellt bland män). Psykologer är det bästa som finns, vi skulle gå i terapi lite till mans, det hade gjort mycket gott. Här är amerikanarna ett föredöme, där talar man öppet om sina besök hos psykologen.

Det han verkligen behöver är ju professionell hjälp. Det måste finnas något sätt att få honom att inse detta.

Skickar över ett gäng kramar till Dig. Jag skulle ringt till psykakuten & frågat vad dom kan råda dig till!

Tror du gör det du bör göra. Bry dig! Bara att du ber oss om råd, är ett tecken på att du vill hjälpa. Visa för din pappa hur mkt han betyder för er!

Lycka till & hör av dig igen

Anonym 23.31, jag har berättat att det är egosistikt att ta sitt liv, men då säger han bara.."jaha, mamma fick minsan göra som hon ville men jag får inte vara egoistisk..." Va fasen är det för kommentar. Jag berättar och berättar hur mycket jag älskar honom och hur mycket han betyder, men han säger att livet är slut, alla 37 år med mamma är helt bortkastade (känns ju inte kul eftersom jag kom till under de åren...)

Psykakuten är en bra grej. Och, Anomym 16.01, jag berättade för pappa att flera jag känner går hos psykolog, då bara sucka han och verkade tro att jag hittade på för att han skulle bli glad. Och dessutom säger han, "jag behöver ingen psykolog, för jag har inte gjort fel..." Näha, men är det inte den som mår illa som behöver hjälp? Han kan väl skicka räkningen till mamma...

Visa din ilska och besvikelse över att han inte tar dig i beräknande när han pratar om att ta livet av sig.
Berätta precis som du känner, att du tycker att han tänker på sig själv och inte på dig som behöver honom.
Att hans fru/din mamma gjorde fel betyder inte att han ska göra fel han med. Det är kanske läge för honom att försöka hantera sin ilska mot din mamma istället för att göra sig själv illa. Han måste förstå att det är hon som gjort honom illa och att han förtjänar att leva ett lyckligt liv.

Berätta att du kommer att känna samma sorg och besvikelse som han gör nu, om han går och dränker sig. Att du kommer att känna samma förlust som han upplever nu. Ska du också ta livet av dig då?

Hoppas verkligen att du kan få med honom till en psykolog, eller hör av dig till psykakuten och hör ifall de har nån slags jour? (önsketänkande jag vet) men det kanske finns såna psykologer som kan komma hem till er/honom?

Vad säger din mamma om det här? Kan du inte ta med henne hem till honom och prata igenom allt tillsammans? Kanske hon kan, genom att prata och förklara sig, få honom att gå vidare?

Det finns något som heter LPT (tvångsvård för psykiskt sjuka) . Det kan människor få om de utgör en fara för sitt eget liv eller andras. Det låter hemskt men kan kanske hjälpa din pappa eftersom han är motstridig mot hjälp..
Din pappa verkar verkligen uppfylla kriterierna för att få sådan vård.
Som någon redan skrivit så ring psykakuten och berätta hur det ligger till och hur orolig du är. Där kan du få rådgivning.
Jag jobbar med människor som har psykiska funktionshinder(är mentalskötare) och bland dem så finns det även dem som är självmordsbenägna. Din pappa är i desperat behov av hjälp hur mycket han än säger att han inte vill ha hjälp så är det allt han vill ha.
Om han verkligen skulle ha bestämt sig för att ta sitt liv så skulle han vara död vid det här laget. Då säger man ingenting och visar inte mycket för omvärlden. din pappa har en risk för att ta sitt liv men har så att säga sänt ut tydliga varningssignaler och vill inget hellre än att få uppmärksamhet och hjälp. Han kommer aldrig erkänna detta men det är så det med största sannolikhet ligger till.

Det här är så fruktansvärt svårt och nedbrytande! Alla reagerar på olika sätt. Jag tror ändå att du ska försöka att prata några ord till med honom. Säg att du förstår honom och att han har rätt att vara arg, förbannad, besviken och känna sig värdelös!!! Han måste ändå få tillåtas att vara otroligt nere ett tag. Om han bara kan erkänna sin svaghet och att det faktiskt kommer att kännas bättre längre fram. Men att han inte är ensam. (Kanske finns det någon grupp med medlemmar som stöder varandra efter liknande fall??) Han behöver nog förståelse. Han känner sig så enormt sviken och ensammast i världen. Även om han har dig! Han är så självisk just nu att allt kretsar kring honom...
Jag hade ringt psyk och bett dem om råd.

Finns det något han kan se som han skulle vilja med vara med om i sitt liv? Något som kan kännas ouppnåeligt nu, men som faktiskt inte är omöjligt. Något som han möjligen skulle kunna se fram emot?? (Blivande barnbarn, resor... eller vad som helst...?)

Jag önskar dig all kraft du behöver och att din pappa är stark nog att hålla ut ett tag till för att se att det blir lite bättre med tiden.

Styrkekramar!!!

hej
först o främst: vad skitjobbigt verkligen! massor av kramar till dig (o din far).
Att han säger att dom 37 åren är bortkastade tycker jag inte att du ska ta åt dig av personligen, han känner ju såklart så NU, men jag tror INTE att han menar att du o din bror är förgäves. Han är ju inne i den första sorgen efter dina föräldrars separation, då tänker man -o säger -såna tankar.
Däremot tycker jag att du ska vara väldigt tydlig med att du o din bror visst kommer hälsa på er mamma. Du måste tydligt förklara att hon ÄR faktiskt er mamma, TROTS vad som hänt. Och bara för att ni hälsar på henne så älskar ni ju inte honom mindre. har själv erfarenhet av liknande saker, jag var visserligen bara 15, men min mamma förbjöd mig att prata om min pappa efter deras skilsmässa o jag mitt mjäk höll mig till det vilket gjorde att jag tyckte det var skitjobbigt varje gång jag skulle berätta att jag skulle hem till honom (o ibland inte ens sa nåt), och kände mig skyldig etc, vilket såklart var helt fel.

Det är inte bara du som är vuxen, utan han också! Visst, han är jätteledsen och sårad och mår skit just nu, men han har ingen rätt att diktera era villkor för hur ni vill träffa er mamma-och den nye mannen.

usch, nu låter det kanske som att jag menar typ "ett, två, så här gör du, det är inte så svårt"... Inte min mening!

Du kanske kan skriva ett brev till honom som han kan läsa i lugn och ro. Då får du prata till punkt, och vågar kanske säga/skriva rent ut hur du tänker än när du sitter mittemot honom. Och han kan läsa flera gånger och verkligen försöka förstå.

Och ta hjälp av bror din!

Lycka till!

Jag tror inte att det är så lätt att få någon tvångsomhändertagen bara för att de talar om självmord idag, det finns inte resurser till det. Jag hade nog sjå med att få vård till en potentiell självmördare som hyperventilerade och svimmade varje halvtimme för ett par år sen och om man inte redan har skadat sig själv eller andra så är det små odds att bli intagen på det viset.

Mitt amatörråd blir att hålla kontakten så mycket som möjligt just nu även om det känns jättejobbigt, din far befinner sig i emotionell kris och i chocktillstånd och kanske vaknar han till så pass att han inser att han behöver hjälp om du fortsätter att tala lugnt och sansat med honom och inte ger upp. Du kan kanske mobilisera stöd från andra som han känner och uppskattar som också kan hjälpa till? Släkt, vänner, arbetskamrater?
Nog måste det finnas någon mer som orkar bry sig? Kanske finns det psykolog- eller kuratorhjälp att få via jobbet och tillhörande försäkringar, det är inte helt ovanligt idag?

Man kunde också pröva (när chocken har släppt) att bara beställa en tid hos psykolog och säga att antingen går du dit eller så förlorar jag de pengarna, för tiden är bokad. Ge det en chans snälla pappa, för vår skull!

Jag har bestämt mig för att prata med andra i släkten, hans syster, brorsan, pappas granne, och be dem stötta så mycket de kan också.