Jag förstår att situationen är svår för dig. Men jag tror att hon måste få sörja färdigt först. Ett missfall som kommer efter en väldigt lång väntan på barn är väldigt traumatiskt. Låt det ta tid, men visa att du finna där och lyssnar. Om hon inte blir lite bättre om ett par veckor så kanske det är dags att föreslå lite terapi så hon får bearbeta vad som har hänt.
Lycka till!
Att få hjälp är verkligen lite läskigt, behandlingen är ju inte direkt en dans på rosor om man ska göra ICSI som jag antar är behandlingen för dem. Jag tror att hon kommer att vilja ha hjälpen om ett tag, men just nu mår hon bäst av att leva på hoppet.
Hon är ju fortfarande ung så det är verkligen inte hela världen om hon försöker hemma i ett år till innan hon är redo att acceptera att de kanske behöver hjälp.
Tills dess så tycker jag att hennes sambo ska lämna ett nytt spermieprov. Hon kan ju ha fått för sig att det har blivit bättre och därför kommer att lyckas igen. Det kan ju även förändras med tiden.
Det är ingen skillnad för paret på IVF och ICSI. Men för de flesta som har manlig faktor som i det här fallet väljer man ICSI därför skrev jag det istället för IVF.
Jag tyckte personligen att förbehandlingen var jobbig. Jag fick huvudvärk av sprayen, jag är stickrädd vilket gjorde det lite jobbigt att spruta sig själv varje dag. Jag var livrädd för äggplocket och tyckte att det gjorde väldigt ont. Jag blev dessutom lite överstimulerad vilket gjorde att jag blev liggande i en vecka efter äggplocket med svåra smärtor. Jag kände mig i alla fall rädd innen jag började behandlingen även om jag självklart ville väldigt gärna eftersom vi längtade efter barn.
Om sambon är "nästintill steril" som kommer de inte insemineras. Är kvaliten så pass bra så förstår jag att hon lever på hoppet eftersom det oftat krävs ett rätt många miljoner och då finns ju chanserna hemma också.
Jag har själv gått igenom samma som TS vän med skillnaden att vi hann göra ICSI och få ett missfall innan jag blev spontangravid och fick ett missfall till. Jag har behövt en paus på några månader mellan varje missfall för att orka starta om. Min man hade bara 1000 spermier per ml vilket är extremt lite. Idag är han helt steril och har 0.
Fast i så fall så tycker jag att hon känner rätt som vill fortsätta hemma för att då måste ändå spermiekvaliten och mängden vara väldigt god. Det är ju oftast vid andra fel som insemination används som alternativ. Där tror jag TS har missuppfattat sin vän lite.