• cruz

    Självständiga barn?

    Både på FL och IRL så stöter jag på många föräldrar som tycker det är viktigt och t o m nödvändigt att träna barn till att bli självständiga. För mig är detta en gåta. Blir inte barn självständiga i takt med att de växer upp? Måste man alltså träna dem till detta när de är små?

    Jag kan iofs hålla med om att det finns VISSA barn som kanske måste tränas för att de ska kunna bli självständiga så småningom. Jag har en son med autism och han är ett sådant barn. Men vägen till självständighet går genom att lära honom att kommunicera, inte att genom att lära honom leka eller sova själv.

    Jag tycker att självständighetstrenden nästan är absurd, också bland vuxna. Människor är så rädda för att vara beroende av någon annan och många vuxna har närhetsproblematik av olika slag. Så kan någon förklara för mig vad denna självständighet är bra för?

  • Svar på tråden Självständiga barn?
  • studentbruttan29

    Bra inlägg måste jag säga!!

  • Dadindacity

    Jag förstår inte riktigt vad du menar med träna barn att bli självständiga? Jag kan tänka mig både positiva och negativa sidor av det, men vilken sorts självständighet och träning är det du menar?

  • hallon2

    Att ha ett litet barn är att förbereda det för ett vuxenliv. Kanske många skriver det som självständig?
    Jag vill att min dotter kan klara sig i sitt vuxenliv och vara väl förberedd för de situationer hon kan hamna i...
    Samtidigt vet jag att jag har glömt tusen av det hon "borde" vet!

    Barn med funktionshinder ska oxå (i mina ögon) få ett liv där de kan klara sin egen vardag. Och vägen till kommunikation KAN gå via leken...den gör det oftast, som jag ser det.

  • Friiidaa

    Att vara självständig som barn anser jag vara ett barn som är trygg i sig själv, som klarar av att vara på dagis, som klarar av skolan och inte blir för "fast" vid mamman. Förstår ni hur jag menar?

  • Dadindacity

    Jag låter min 4-åring vara med och bestämma här hemma. Allt från vad vi ska äta till middag, vad vi ska göra på lördag, vad vi ska handla på Ica etc.
    Jag tycker att det är jättebra och jag märker att lillkillen känner sig lite viktig och tycker det är toppen, men jag vet att det finns dom som tycker att man av princip inte ska hålla på så för att det påstås vara stressande.

    Själv skulle jag tycka att det var mer frustrerande om ingen brydde sig om ens åsikter...

  • evaviola
    Dadindacity skrev 2008-09-19 22:51:09 följande:
    Jag låter min 4-åring vara med och bestämma här hemma. Allt från vad vi ska äta till middag, vad vi ska göra på lördag, vad vi ska handla på Ica etc.Jag tycker att det är jättebra och jag märker att lillkillen känner sig lite viktig och tycker det är toppen, men jag vet att det finns dom som tycker att man av princip inte ska hålla på så för att det påstås vara stressande.Själv skulle jag tycka att det var mer frustrerande om ingen brydde sig om ens åsikter...
    Samma här. Min son på 1,5 år har alltid varit "självständig", vilket vi uppmuntrar. Han får välja kläder själv (även om det ibland blir pyjamaströja till dagis ) han är med o lagar middag, hjälper till att städa mm mm. Han började på dagis när han vat 1 år och det har aldrig varit några problem. Vi har inte tränat honom till detta, utan det vi har gjort enda sen spädtiden har varit att bekräfta hans känslor, tankar, ideèr och iniativ.
  • Florida Åsa

    Zelia, jag haller med dig. Tex detta att sma bebisar ska kunna somna sjalv i eget rum for att de ska bli "sjalvstandiga" och om de inte klarar det later man de grata sig till somns i sin ensamhet. Ledsamt och trakigt tycker jag.

  • en glad
    Svar på #3

    hallon2 skrev: "Att ha ett litet barn är att förbereda det för ett vuxenliv."
    - men en tvååring tex behöver inte ha knäckt den koden! Alltså inaställningen "om han inte lär sig nu så lär han sig aldrig" tror jag inte ett ögonblick på! Man har många år på sig att uppfostra barn - i deras egen utvecklingstakt. Och glöm inte att bästa sättet att lära är att "studera" föräldrar som är goda förebilder!

  • en glad
    Svar på #4
    Och för mig är ett självständigt barn ett barn som i lugn och ro fått tanka trygghet hos sina föräldrar som små - så att de steg för steg, med start vid den första krypövningen, törs avlägsna sig allt längre bort från sina föräldrar, för att då och då återvända och tanka på nytt.... som förälder måste man lita på att alla friska barn strävar efter att lämna en så småningom - man behöver inte pusha ut dem! Barn har alltså en inre strävan till självständighet som vi inte behöver uppfostra dem till redan vid 1-årsåldern!
  • en glad
    Svar på #7

    Florida Åsa skrev: "Tex detta att sma bebisar ska kunna somna sjalv i eget rum for att de ska bli "sjalvstandiga""
    - och trygga i sig själva låter mantrat! I själva verket är det ur anknytningsteoretiskt perspektiv omöjligt att finna trygghet i sig själv - tryggheten utgår alltid från en nära, kontinuerlig och trygg omsorgsperson! Endast via denna kan man bilda "inre mönster" kring hur man skall förhålla sig i nya situationer....

    "och om de inte klarar det later man de grata sig till somns i sin ensamhet. Ledsamt och trakigt tycker jag."
    - och totalt förkastligt! Inget barn kan bli tryggt av att bli avvisat!
Svar på tråden Självständiga barn?