Självständiga barn?

Jag förstår vad du menar, men... De barn här som är otroligt, otroligt självständiga, det är de som har föräldrar som inte bryr sig. Föräldrar som inte hjälper sin två-åring upp på gungan, föräldrar som inte tröstar sitt barn när det har ramlat. Jag är också som ts lite skeptisk till detta med att barn ska vara så väldigt självständiga så tidigt. Det viktigaste är att ge dem trygghet, sen blir de automatiskt självständiga tror jag. Ja, med mindre man curlar och gör allt för dem, men det är för mig annat än att ge dem trygghet..

När jag säger "min dotter ska bli självständig" så menar jag att hon ska kunna gå till skolan själv utan att skita på sig av rädsla för att mamma inte är där och håller henne i handen. Jag vill inte ta henne tryggheten, jag vill bara inte kväva henne och få henne att tro att hon inte kan göra någonting utan att jag är med.

TyskMamma skrev: "När jag säger "min dotter ska bli självständig" så menar jag att hon ska kunna gå till skolan själv utan att skita på sig av rädsla för att mamma inte är där och håller henne i handen."
- Och den inre tryggheten får hon om du bara finns där för henne dygnet om den första tiden i livet och därefter alltid uppfattar och tolkar hennes signaler rätt. Självständighet är inget men uppfostrar ett barn till, det är en känsla som väcxer ini barnet om det upplever att världen är förutsägbar och god!

"Jag vill bara inte kväva henne och få henne att tro att hon inte kan göra någonting utan att jag är med."
- Men friska barn börjar göra utflykter, i sin egen takt, bort från de trygga föräldrarna den dag de börjar krypa - för att hela tiden återvända och chacka av att tryggheten finns kvar dör och fylla på lite till... och längre och längre avlägsnar sig barnet - ända tills det blir vuxet och bär sina föräldrars trygghet ini sig.... men även som vuxna är det många som vänder tillbaka och tankar på nytt....vart tar man vägen när det sk_ter sig med killen/tjejn/sambon? Jo, hem till mamma och pappa!!! Man kan inte kväva någon med för mycket närhet - däremot kan man som förälder ha svårt att släppa sitt barn då det ger sig iväg på sina forskarturer! Alla lås, grindar, hinder för barn oroar mig mer än att de söker för mycket närhet!

Man kan HJÄLPA barn att bli självständiga och bygga upp ett självförtroende enligt mig. Ex: Min snart tre åriga dotter började i sommras klättra i klättersällningar med lite hjälp. Efter ett par gånger kände jag att hon kunde klara det själv men hon var rädd, då sa jag till henne att jag visste att hon kunde klara sig själv och att jag skulle vara i närheten. Efter lite övertalning så gjorde hon det och blev överlycklig för att hon klarade det själv. Tycker ni då att jag "tränade" henne till att bli självständig eller hjälpte henne till att bli självständigare i den situationen??

Detta inlägg skriver jag under på!

Ett tryggt barn blir per automatik självständigt, alltså kan man aldrig skämma bort ett litet barn. Och man kan aldrig skämma bort dem med kärlek och omsorg i vilken ålder de än är.

Nä det brister åt ena eller andra hållet så handlar det om förälderns problematik.

Min lille autist är självständig på det trygga viset men visst kommer de barn med handikapp behöva mer stöd i många fall.

Grejen är att "uppfostran till självständighet" är ofta att tvinga barnet till saker som det inte är känslimässigt moget för... medan att "bära fram det" i situationer som föräldrarna vet att det har mognad för är inte skadligt... Hade hon tidigare själv kunnat klättra i ställningen så visste ju du att hon kunde? Annars håller jag med Jesper Juul om att pushingföräldrar är lika farliga som curlingföräldrar, men de förra pratar vi sällan om....

Självständighet vet jag inte, men självkänsla (jag-känsla) och självförtroende är sådant som man kan jobba med och stärka hos sina barn genom att låta dem prova sina egna vingar i lagom takt efter ålder och förmåga, samt ge dem lagom utmaningar. Då kommer nog självständigheten vad det lider...

en glad skrev 2008-09-20 16:33:19 följande:

Min erfarenhet av det är att dom som är snabbast med att vända sig till sina föräldrar när det skiter sig med nästan vad som helst är just dom som är otrygga och osjälvständiga.

Min uppfattning är att det är bättre om man är trygg nog att vända sig till sig själv, för det är den enda person man är säker på att ha tillgång till hela livet.

en glad skrev 2008-09-20 01:08:56 följande:

Oj, vad jag håller med!

Dessvärre så fungerar vårt moderna samhälle på ett sätt som motverkar detta. Barnen knuffas iväg till dagis när de är alldeles för små, medan de fortfarande behöver tanka ofta och anknyta. Hur många ledsna små barn finns det inte på våra dagis? Hur många härdade barn finns det inte, barn som lärt sig att ingen hjälp finns att få eftersom föräldrarna inte finns där för dem?

Tack för alla svar , jätteintressant att höra hur ni tänker. Det är lite svårt att förklara exakt hur jag menar, men jag har väl ungefär samma inställning som "en glad". Det är inte så att jag inte tycker att barn ska bli självständiga så småningom, men jag tycker att de ska få bestämma takten själva och att man som förälder kan slappna av och lita på att barnen klarar det.

När det gäller självförtroende så kanske barnet ibland kommer att behöva lite uppmuntran och det är väl inte fel att ge det. Men jag tycker det allra viktigaste är att barnet har en stark självkänsla som inte är kopplat till prestation av något slag.

Jag själv oroar mig inte över klängiga och mammiga barn. Jag ser det snarare som att dessa barn har en trygg anknytning. De kommer att "erövra sin självständighet" när de är redo. Men visst, man får ju inte heller hindra barnet när det vill utforska världen.

För mig som vuxen är det en trygghet att jag vågar vara sårbar och vända mig till någon annan person när jag behöver stöd. Det betyder inte att jag är osjälvständig.

jag tror det är bra med självständighet när den kommer från barnet men dåligt om det forceras fram av föräldrarna.

att bli avvisad eller nonchalerad tror jag skadar förmågan att känna förtroende för andra och ha nära relationer.