Min son skär sig!!

akutvård? LVU? tvångsinlägging om det är riktigt illa?

Det gjorde jag också när jag var yngre. Hur gammal är han?
Jag förstår nu i efterhand att mina föräldrar försökte hjälpa mig när dom verkligen SLÄPADE mig till bup, med hot om utegångsförbud och liknande om jag inte gick, men nej, vill man inte själv är det inte det bästa alternativet tycker jag.

Min dotter skär sig också ;-(

Jag ringde BUP och fick komma inom en vecka. Om det är "lång kö" så åk direkt till psykakuten med honom så kommer ni in i systemet direkt! Jag skulle dock varna dig för inläggning, jag är själv sjuksköterska och har jobbat inom psykiatrin. Min erfarenhet säger att dessa ungdomar triggas av varandra och att inläggning iofs ger rätt medicinering och igångsättande av behandling men att de negativa effekterna väger upp då de träffar andra som också mår dåligt och att de nästan tävlar i vem som skurit sig djupast, vem som varit närmast döden etc. Ofta, ofta byter de telefonnummer och träffas sedan privat. Att umgås med andra "cutters" är farligt och leder INGENSTANS förutom att de triggar varandra till alltmer destruktiva handlingar. Din son har ångest och skär sig för att lindra den. Han behöver stabila relationer med människor som hittat andra sätt att hantera svårigheter på!

Har han provat SSRI? Cipralex /Cipramil ska, enligt de senaste studierna, vara mest effektiva mot tvångshandlingar (som ju cutters räknas till). Tidigare rekommenderades Zoloft men självmorden ökade tydligen markant bland de unga som tog dessa så nu rekommenderas Cipralex, vilka INTE gett samma självmordsstatistik som Zoloft. Den bästa behandlingen mot tvång är SSRI i kombination med KBT-terapi. Se till att din son får sådan terapi polikliniskt. Prata med skolkurator, BUP eller öppenpsyk så hjälper de dig med en kontakt! Det finns många privata men även många landstingsanslutna, vilka ju är snällare mot plånboken .

Önskar dig all lycka till! Är själv nere just nu då min dotter fått återfall nu när skolan börjat. Vi har annars haft en lugn, fantastisk sommar men pressen i skolan tar kål på henne.

Hur gammal är din son förresten?

Stor kram! Försök att vara stark! Hojta om du vill ha fler tips!

Jag har själv skadat mig själv och minns mycket hur jag tänkte och kände då så jag skriver utifrån mina egna erfarenheter och inte som en sanning även om jag tror stenhårt på min teori om vad ungdomar som skär sig behöver.
De behöver bli sedda, på riktigt och helt jävla autentiskt sedda som det bara går. Mest sedda behöver de nog bli av sina föräldrar eller andra betydelsefulla vuxna och att se är en konst som går att öva upp. Men det kan krävas att föräldern behöver andra glasögon och helt nytt perspektiv för att se. Försök verkligen se ditt barn från ett annat perspektiv.

Om det låter otydligt det jag skriver så förklarar jesper juul i boken "Ditt kompetenta barn" mycket bättre det där med att vara autentisk www.bokus.com/b/9789146214298.html
Samt så rekommenderar jag böckerna Lotsa barn, Se barnet, se dig själv och Upptäcka livet av Lars H. Gustafsson. Jag rekommenderar böckerna för att när det inte räcker med ssri och samtal på bup så behöver något grundläggande större förändras i hemmet, hos föräldrarna, annan omgivning - som att finna ett annat sätt att kommunicera på eller annat.

"Det är som att prata med en vägg. Han säger ingenting."
Vad är det du försöker prata om?
Han lyssnar men tycker kanske inte det du säger är vettigt, han kanske inte tycker att du förstår något och så kommer du där och pratar?
Har du försök förstå?
Har du sagt att du inte förstår men skulle vilja försöka förstå? Att du finns när han är redo att prata?
Eller har han redan försökt prata på andra sätt til dig, genom musik, bild eller likande?
Nu pratar han ju tillbaks till dig och alla andra genom att skära sig. Han berättar jättetydligt hur han mår och vad han behöver (fast det vet han nog inte själv - sånt är nog omedvetet).

Försök finna ett sätt att visa att du finns för honom, med en gång innan han vill skada sig och att du bara behöver få lite hjälp att förstå när han behöver dig. Se om han kan använda sig av kod ord, eller att han skriver sms nått eller likande innan han vill skada sig.

Eftersom han redan har vart på bup så kanske de tar in honom snabbare. Men det kan ju vara så kasst att de som han träffade där inte nådde fram till honom och att han behöver en annan person än sist att prata med. det finns ju även diakoner osv om han behöver prata. Men snarare tror jag han behöver bli förstådd och få hjälp med vad det är han känner och varför och hur man hanterar det.

Hoppas det går bra för er!

Jag vet inte om jag håller med ditt inlägg helt till fullo...tycker att du lägger rätt stor press och ansvar på en förälder som säkerligen känner sig lika vilsen som barnet i fråga.

TS,

Jag skar mig när jag var yngre.

Började med det när jag var runnt 15 men det eskalerade inte förrens jag var runnt 17. Sedan har det kommit tillbaks i mitt liv mellan varven men jag kan stolt säga att jag inte skurit mig på 2 år nu.

För mig har skärandet alltid alltid alltid haft att göra med den panikångest jag har. Min mamma försökte att nå fram till mig, men ju mer hon försökte desto mer stötte jag bort henne. Jag mådde fruktansvärt dåligt och jag ville verkligen inte att min mamma skulle se _hur_ dåligt jag mådde. Jag skämdes så efter att jag skar mig och jag ville verkligen inte göra henne ledsen. I mitt huvud ville jag skydda min mamma ifrån mitt mående och jag blev jättebra på att bära olika masker. Oftast när man mår så dåligt så slår inte impulsen att skära sig till förrens man är själv...man vill nog hellre vara själv då. dels för då slipper man ha på den där "men-jag-mår-bra" masken man bär för att inte såra dem man vet älskar en...och dels är det lättare att släppa ut ångestkänslorna.

Jag tror att det bästa man som förälder kan göra i en sådan situation är att bara finnas där...helt utan krav. Säga att man finns där oavsett vad och känns det jobbigt så är det OK, att man inte behöver att barnet håller undan om det är jobbigt och att hur jobbigt det än är så finns man där och lyssnar, kramar eller bara håller handen. Min mamma gjorde det inte då, men för ett år sedan så sa hon det till mig, att hon faktiskt är min mamma och att mammor gärna vill hjälpa sina barn. Hon sa "Du behöver inte vara stark inför mig, det är ok, jag klarar av det och jag finns här för dig" det betydde massor för mig att hon sa så och då brast en damm och jag grät för första gången riktigt ut i hennes famn...det kändes så skönt att få vara liten jusst då för lika jobbigt som det är att få ångesten, lika jobbigt är det att hela tiden försöka se stark ut.

sedan tror jag att ni gör rätt i att försöka få mer hjälp hos BUP, för både du som förälder och barnet behöver lära er verktygen att hantera ångesten så att impulsen att skära sig dämpas.

Kanske inte så mycket "gör-såhär"-tips, men hoppas mitt inlägg kunde ge dig någonting ändå, lite insikt i hur det kan kännas att vara på andra sidan.

*kram*

Jag har verkligen försökt finnas till hands för honom. Jag berättar för honom varje dag att han är värdefull och älskad. han får massor med uppmärksamhet och jag har definitivt sagt att jag finns här om/när han vill prata. Jag vet inte vad jag ska göra längre. Om jag sätter upp regler (typ hjälpa till här hemma osv) så säger han att han känner sig jobbig och värdelös och då hjälper det inte vad jag säger! Ska jag bara stryka honom medhårs eller vad ska jag göra??

Skippa regler med att hjälpa till. De viktigaste reglerna är att han håller sig vid liv och att han inte skär sig eller skadar sig på annat vis.

Om du orkar skiva mer exempel hur du säger saker till honom och försöker finnas för honom kanske jag kan hjälpa och försöka se det från hans eventuella synvinkel så du kan förstå den.

Men ja, jag tror han just nu behöver strykas medhårs, massor och mängder och lite till. En deprimerad människa behöver ibland befrias får många uppgifter och måsten - det är för tungt redan som det är att leva kanske. Men att sköta hygien och att äta kan kanske vara ett rimligt krav, men en del klarar inte ens det..

Han behöver dig,ditt sanna jag. Inte vad du tror är bra eller dåligt eller vad du måste säga eller inte. Han behöver dina innersta känslor. Så tror jag.

Usch vad jobbigt!

Då jag såg att han fick zoloft fick jag en tanke omd et är den mest passande medicineringen då jag har för mig att den kan ge till särskilt unga män biverkningar som självmordstankar osv.
Nu är jag inte medicinskt kunnig utan har bara läst mig till det då jag själv fick testa zoloft i svag dos för min tarmsjukdom.

Länkar om du vill läsa på lite själv...
www.fass.se/LIF/produktfakta/artikel_produkt.jsp&DocTypeID=5

En tanke är om det finns något privat läkarhus där ni kan få snabbare hjälp. Vilket som är det ju för hemskt då det är köar för psykiska problem.
Håller tummarna för att det går bra för er!

Nej nej, han borde inte äta zoloft. zoloft får man självmordstankar av.. många får det iaf.
Hoppas du håller tabletterna ifrån honom för för många såna är livsfarligt.

Jag skär mig och har zoloft (egentligen sertralin men det är samma sak) undanstoppade i ett skåp för framtida bruk om jag känner att jag vill. Det är sjukt, men så funkar jag.
GÖM tabletterna är iaf mitt tips. Mot självskadebeteendet vet jag inte.

Lägg inte in honom på psykakuten, gud vad hemskt, där inne ligger ju bara pundare och alkisar, skulle inte vilja att mina barn låg där inne (eller finns det en ungdomspsykakut?).

Hitta någonting kreativt åt honom att göra. Köp papper och massor med svarta kolkritor. Att måla i svart är mitt utlopp.