problem

Om du uppför dig som en vuxen bör men pojken ändå kör detta race så är det oerhört viktigt att din man/pojkens far markerar tydligt att detta är inte okej, att han inte accepterar att sonen behandlar dig på detta vis.

Har du inte pappans stöd så ser det mörkt ut i mina ögon och det verkar du ju inte ha då han kär med "ord står mot ord". Dåligt! Jobbigt!

Får du inte pappans stöd i detta så är frågan om du ens skall orka kämpa. Om din och pappans relation är bra så borde han ställa sig på din sida i de konflikter som uppstår såvida inte du beter dig barnsligt själv. Att säga att "ord står mot ord" känns bara som ett fegt sätt att slippa ta tag i konflikten.

Undvik att vara ensam med pojken, ta ett steg tillbaka och låt hans föräldrar sköta uppfostran och kontroll av att han sköter läxor osv, och kräv att pappan verkligen tar detta ansvaret, det är nog de enda råd jag kan ge.

jag har försökt talat om detta att inte va själv men det är bara det att man jobbar ju hur man ska lösa det han jobbar natt åker 20,00 men ibland även dag kväll.men svar jag får är att dom är här denna vecka.åker han bort i en vecka är det inte självklart att barnen är hos sin mor.jag får verkligen säga till flera gg känns som tjat.då säger han att jag hatar barnen men det handlar ju inte om det utan att dom accepterar inte mig.har bekanta som varit med och sett hur det är på för vis när vi är själva.när han är hemma inga konstigheter.jag fattar inte heller nåt ibland.minsta kan sova hos sin mor fast han är här och det gör väl inget så sett men oftast är det när min man är hemma inte när han jobbar.hur kan det va så?man blir ju alldelens förvirrad av allt.man vill ju att det ska fungera hemma på alla plan.sen är det ju synd för deras mor gillar inte mig så vidare bra fast hon aldrig träffat mig och talat utan bara på avstånd.ringt och skällt några gg bara för ungarna hittat på då sa hon att det spelar ingen roll vad du säger jag tror på dom ändå.det är inte lätt det här men jag tycker ju om min man och hoppas allt ska bli bättre men tyvärr ser det mörkt ut.vad finns att göra?ge upp vill jag inte vi har ju ändå en dotter ihop ...

Låter som en jobbig situation. Det jag främst reagerar på är att din man verkar förutsätta att du skall ställa upp som barnvakt så snart han själv inte kan ta hand om barnen, detta trots att relationen mellan dig och barnen inte är speciellt bra och trots att du egentligen inte har lust att göra det. Detta är helt fel. Du har ingen som helst skyldighet att ta hand om din mans barn oavsett vad anledningen är. Jobbar han så får han skaffa barnvakt åt sina barn eller komma överens med barnens mamma om ett umgängesschema som innebär att han bara har barnen då han har möjlighet att ta hand om dem. Du måste få din man att förstå detta. Kanske behöver du hjälp av någon utomstående som kan förklara att det faktiskt inte är på grund av att du hatar barnen utan helt enkelt för att det inte är ditt ansvar och eftersom du inte känner att det fungerar så vill du inte heller ställa upp på detta. Jag hade inte ställt upp på att vara barnvakt åt min mans barn regelbundet för att han t ex skulle jobba/resa bort och då fungerar ändå min relation med mina bonusbarn bra.

Att ta hand om sina barn är mammans och pappans ansvar, inte bonusmammans. Som bonusmamma kan man ställa upp om man vill det och tycker att det känns ok, annars kan ingen kräva det. I ditt första inlägg skriver du också att din man inte litar på dig så pass att han kan ställa sig på din sida när det blir konflikter mellan dig och bonusbarnen. Detta tycker jag gör det ännu mer konstigt att han är beredd att låta dig ta ansvaret för barnen då han inte är hemma. Antingen litar han på att du kan ta hand om dem på bästa sätt och att han kan lämna dem med dig eller så gör han det inte. Men OM han litar på dig måste han också visa det genom att ställa upp för dig när det blir konflikter och inte bara komma med ursäkter om att ord står mot ord osv.

Samma sak är det egentligen med biomamman. Om hon inte litar på att du kan ta ansvar för hennes barn på ett bra sätt så borde hon inte tillåta att hennes barn lämnas ensamma hos dig när pappan t ex jobbar. Då borde hon jobba för att barnen vid dessa tillfällen istället är hos henne.

Jag vill med detta absolut inte säga att du inte tar ansvar för dina bonusbarn eller att du gör någonting fel. De som gör fel är barnens biologiska föräldrar som ställer helt orimliga och felaktiga krav på dig, det är det jag vill få dig att se. Jag vet dock att sådana här konflikter lätt blir väldigt infekterade och därför är de svåra att lösa på egen hand. Kanske skulle ni kunna vända er till kommunens familjerådgivning eller föräldrarådgivning om de har någon sådan. Det blir alltid mycket lättare om någon "utomstående" kan hjälpa till att få rätt perspektiv på saker och ting.

Ju längre tiden går ju jobbigare blir det för dig om det ska vara på detta vis så i ditt ställe skulle jag kräva en förändring om så förändringen ska bestå av att hans barn inte ska vara hos er då han inte är hemma och kan ta ansvar för dom. Jag tycker du ska stå på dig.

hejsan!Vi har varit till familjerådgivning men det va ett tag sen.Dom sa oxå att min man skulle helst stå arm krok och säga hur det ska va här men som sagt var det hände väl inget här hemma.deras mor har faktiskt önske schema på jobbet så hon kan lägga sig ledig när han jobbar,men min man säger som jag skrev förut hans vecka.det jag inte heller fattar är att om jag hatar barnen som han säger hur han vill att vi är själva hemma?säger jag nåt om vad jag känner och tycker kan jag få höra att ajg tycker bara synd om mig själv.jag kan inte fatta hur man kan blunda att se hur barnen är emot mig samt att låta det fortsätta dag ut dag in.men man lär väl vara bekväm av sig att inte orka eller vad är man rädd för?själv har jag en son som är 13 år det fungerar inte mellan pappans nya och han men man måste ju tala om att man inte kan göra och vara hur som helst mot andra vuxna.han höll oxå på i början ett tag och bråka men jag tala om att vad han än gör eller tänker göra så flyttar jag ej ja det är väl mera som hänt där men just nu är det bra hos pappan så det är inte nå att tala om men vad jag vill säga om det man lär stoppa ungarna innan det har spårat ut helt som det gjort hemma här.ibland tänker man om det är jag som provocerar fram men jag har haft folk här även sutit i telefon och dom har hållt på med nåt.ja man blir inte klok av allt .tänk om han kunde slå näven i bordet och säga åt dom att ge sig.hans älsta hälsar inte på mig för hans mor gör ju inte det man kan inte trotsa henne.ja ibland funderar man på att ge upp allt detta få lugn och ro men det är inte lätt när känslor finns kvar.man kan bara hoppas