problem

jag har försökt talat om detta att inte va själv men det är bara det att man jobbar ju hur man ska lösa det han jobbar natt åker 20,00 men ibland även dag kväll.men svar jag får är att dom är här denna vecka.åker han bort i en vecka är det inte självklart att barnen är hos sin mor.jag får verkligen säga till flera gg känns som tjat.då säger han att jag hatar barnen men det handlar ju inte om det utan att dom accepterar inte mig.har bekanta som varit med och sett hur det är på för vis när vi är själva.när han är hemma inga konstigheter.jag fattar inte heller nåt ibland.minsta kan sova hos sin mor fast han är här och det gör väl inget så sett men oftast är det när min man är hemma inte när han jobbar.hur kan det va så?man blir ju alldelens förvirrad av allt.man vill ju att det ska fungera hemma på alla plan.sen är det ju synd för deras mor gillar inte mig så vidare bra fast hon aldrig träffat mig och talat utan bara på avstånd.ringt och skällt några gg bara för ungarna hittat på då sa hon att det spelar ingen roll vad du säger jag tror på dom ändå.det är inte lätt det här men jag tycker ju om min man och hoppas allt ska bli bättre men tyvärr ser det mörkt ut.vad finns att göra?ge upp vill jag inte vi har ju ändå en dotter ihop ...

hejsan!Vi har varit till familjerådgivning men det va ett tag sen.Dom sa oxå att min man skulle helst stå arm krok och säga hur det ska va här men som sagt var det hände väl inget här hemma.deras mor har faktiskt önske schema på jobbet så hon kan lägga sig ledig när han jobbar,men min man säger som jag skrev förut hans vecka.det jag inte heller fattar är att om jag hatar barnen som han säger hur han vill att vi är själva hemma?säger jag nåt om vad jag känner och tycker kan jag få höra att ajg tycker bara synd om mig själv.jag kan inte fatta hur man kan blunda att se hur barnen är emot mig samt att låta det fortsätta dag ut dag in.men man lär väl vara bekväm av sig att inte orka eller vad är man rädd för?själv har jag en son som är 13 år det fungerar inte mellan pappans nya och han men man måste ju tala om att man inte kan göra och vara hur som helst mot andra vuxna.han höll oxå på i början ett tag och bråka men jag tala om att vad han än gör eller tänker göra så flyttar jag ej ja det är väl mera som hänt där men just nu är det bra hos pappan så det är inte nå att tala om men vad jag vill säga om det man lär stoppa ungarna innan det har spårat ut helt som det gjort hemma här.ibland tänker man om det är jag som provocerar fram men jag har haft folk här även sutit i telefon och dom har hållt på med nåt.ja man blir inte klok av allt .tänk om han kunde slå näven i bordet och säga åt dom att ge sig.hans älsta hälsar inte på mig för hans mor gör ju inte det man kan inte trotsa henne.ja ibland funderar man på att ge upp allt detta få lugn och ro men det är inte lätt när känslor finns kvar.man kan bara hoppas