Ung dement förälder

Hej,

förstår att det är jättejobbigt. Får jag fråga hur det började med din mamma? Är lite orolig för min far som är 62 år. Tycker han börjar glömma saker allt oftare och verkar ochså lite personlighetförändrad.

Anonym (orolig) skrev 2008-09-27 14:18:15 följande:

På vilket sätt märks personlighetsförändringen? Jag har ingen anhörig som har någon demenssjukdom men däremot jobbar jag med dementa och har gått en del utbildningar inom det så jag kanske kan vara till någon hjälp.

Anonym (uska) skrev 2008-09-27 14:58:21 följande:

Han oroar sig väldigt mycket, på ett sätt som han inte gjort förr. Tex var vi på en resa, och det var ett konstant prat om vilken gate var det? vilken tid var det? har du med dig allt? har jag med mig allt? var la jag mössan? vad är klockan nu? om och om igen. Och detta kommer från en person som rest väldigt mycket. Han oroar sig om allt och verkar även allmänt deppig.

Hejsan! För min mamma började det för några år sedan egentligen då hon insjuknade i psykos med paranoida drag.Antingen var det det som utlöste demensen eller så var det ett förstadium-jag vet inte (hon var väldigt sjuk).
Efter det började hon bli mer och mer misstänksam,fick svårt att sköta sitt jobb då hon började glömma de mest grundläggande arbetsuppgifterna.

Det senaste året har allt rasat oerhört snabbt,för ett¨år sen kunde man för ett samtal med henne,ringa och prata i telefon men nu räcker inte minnet för att man ska kunna föra ett normalt samtal med henne.

Allt är väldigt tungt periodvis....

Jag vet en kvinna som blev dement i sextioårsåldern... Det är inte vanligt men det händer... Det "sjuka" och ovanliga i denna situation var att hennes mamma var 85 år och fullt frisk! HON hjälpte till att vårda sin dotter tillsammans med barnbarnen (dvs den insjuknade kvinnans barn).

Även om det som sagt är ganska ovanligt med så "tidig" demens, finns det fler som har det som du och jag är säker på att de går att hitta via Internet t ex! Sedan kan du ju alltid utbyta erfarenheter med dem som har demenssjuka 80-90-åriga släktingar också... Problemen, oron och ångesten är väl i mångt och mycket detsamma, förutom att du är ganska ung. Barn till 80-åringar är mer sällan småbarnsföräldrar (men det händer) och har kanske därför mer tid?

Anonym (trist) skrev 2008-09-28 11:30:06 följande:

Oj det var verkligen ovanligt med en så ung person som insjuknar i demens men som dessutom har en fullt frisk förälder! Annars hör man ju bara om att det är ärftligt att insjukna i unga år...

Säkert går det att utbyta erfarenheter med såna som har äldre dementa släktingar också men jag tror att utbytet skulle vara större av någon i samma situation.

De i min ålder som jag möter på mammas boende är ju där för att träffa sina far/morföräldrar,när jag berättar att det är min mamma som bor där så vet de inte vad de ska säga.

Går man på stan med henne för att handla kläder eller något så märker man att folk reagerar och undrar. Hade hon varit 20 år äldre tror jag att det varit färre som reagerat.

Barnens kamrater har mormödrar som reser med dem eller på annat sätt finns i barnbarnens liv på ett mer aktivt sätt.

Bl.a de skillnader upplever jag,samt ångesten som dyker över en då man själv glömmer något.