Mina två änglar

Visst är det konstigt att man inte dör själv när man förlorar det finaste, det käraste, man har sitt/sina barn? jag förlorade för ett drygt år sedan min lille son, inte alls på ett lika fruktansvärt sätt som du, men det var och är en oändligt stor smärta för mig. Precis som jag förstår att det är för dig.

Många kallar mig stark. Säger att de aldrig skulle klara av att deras barn dog. Att det var tur att min man och jag drabbades, de skulle aldrig klara av att hålla ihop. Som om du och jag fått välja!?

Man tar sig igenom sorgen, kaoset, ångesten på det sätt man kan, så som det blir. Allt beroende på vilka vi är och vilka vi har omkring oss. Det gör jag, det gör du, på det sätt vi kan.

Jag kan inte föreställa mig din sorg efter att förlora dina två barn på de sätt de dog, att någon dödade dem. Men kanske tänker du att det skulle vara fruktansvärt att få reda på att ditt barn dött fullgånget i magen och att du tvingades föda de. Ofta är det som man själv inte upplevt värre upplever jag.

Hur som helst skickar jag mina varmaste kramar. Det låter som att du har det så bra det går, att du har fina vänner och en bra familj omkring dig. Kanske har du också fått ett visst avslut genom den fällande domen. Och tänk vilken fin sten och plats ni valt till era barn, det betyder mycket förstår jag och kommer säkert betyda mycket i framtiden.

Varma hälsningar,
Kristina, mamma till 7-åriga Astrid, 4-åriga Sigrid och Gunnar som inte fick stanna.