idaja skrev 2008-11-15 16:57:59 följande:
Nej att bära på sådana här saker är inte bra, det märkte jag ganska snabbt. Blev ganska omgående rädd för mitt eget hem. Detta beror nog på att det just hände hemma hos Emma. Att man inte ens ska få vara trygg i sitt eget hem är sorgligt...Jag sökte därför ganska snabbt upp hjälp hos Posum gruppen som startat på grund av denna krissituation samma natt som det hände. Jag tyckte dock inte att jag fick ut så mycket av det. De lyssnade och var väldigt förstående, men jag behövde mer hjälp än så. Jag behövde verktyg för att kunna leva, kunna vara hemma i mitt eget hem och att kunna hantera ilskan och sorgen. Här fick jag också kämpa för att få hjälp. När jag ringde psyk mottagningen så säger hon dels att jag är för ung för att komma till dem (jag var då 22 år, fyllde 23 i Augusti). Sen sa hon något väldigt klumpigt, som jag senare förstod att hon kanske menade väl med, men hennes ord och sätt att säga det på i det sammanhanget, dessutom bara efter knappt 2 veckor efter det hänt var inte passande. Hon sa till mig i telefon "men du ska se, att det här hemska kommer bara föra något gott med sig för dig, så det ordnar sig". Någon som fattar hur man kan säga så till en som gråter i telefon för att den behöver hjälp för att kunna leva ett liv? Var hos familjeläkare några dagar senare på grund av att jag knappt åt någon mat och rasade i vikt (gick ner 6 kilo på 2 veckor). Han ansåg att jag behövde hjälp av psykolog och det tackar jag honom verkligen för! Han skrev remiss och bara 1 vecka senare fick jag komma till psykmottagningen. Tänk att man ska behöva kämpa sig till allt! När något sånt här sker ska det finns proffshjälp som bara vill hjälpa till och även gör det! Jag hatar samhället för att man ska behöva slita och dra själv när man är den som behöver hjälp!!Människor runt mig har pratat en del om att Emma svävade melan liv och död hon med... Men nej, det förstod jag nog aldrig. Tror aldrig jag tänkte så. Eller jo... innan pappa och Emmas sambo fanns på plats trodde jag hon var död. Då visste vi bara att det var illa, inte vad för skador eller något sådant. Men sen har jag hela tiden tänkt att Emma överlever! Hon är min starka storasyster som klarar allt!!! Och se.. det gjorde hon också!! Hon är bäst! hon har verkligen visat att hon klarar allt i livet, även fast hennes två ögonstenar inte finns längre. Att berätta för Emma om barnen är nog bland de svåraste jag gjort. Men samtidigt har det varit en bearbetning för mig. Jag tror inte jag ville förstå att barnen var borta i början. Jag tänkte hela tiden att dem var hos någon som tog hand om dem, eller på sjukhuset i Örebro och lekte. Låter kanske dumt... men huvudet fungerade inte riktigt i början.. När vi sen fick upprepa för Emma att "barnen är döda... de är i himlen hos mormor Kajsa" så värkte det i mitt hjärta nå fruktansvärt! Många gånger kom det tårar också. Mitt hjärta blödde... Men när jag satt där bredvis Emma, höll hennes hand, klappade henne på kinden och upprepade de hemska orden, så sjönk det in mer och mer för mig också. Max och Saga finns inte kvar hos oss..
dom finns inte kvar här på jorden men de finns alltid med er i era hjärtan ingen kan någonsin ta dem ifrån er när de finns i era hjärtan å ni å dessa små fina udnerbara varelser som Max å Saga är finns i svenska folkets hjrätan oxå de finns överallt å ni oxå för den delen. Du, Emma å hela eran familj är så otroligt starka å jag beundrar er alla å vill krama om er allihopa med en bamse kram
har tänt ljus för båda dina änglar
va in å läste på din press tårarna rinner ner för min kind usch ingen förälder ska behöva vara med om detta å förlora ett barn ne usch. Å beklagar din svägerskas tragiska bortgång 
många kramar till alla er där ute som är änglamammor lr förlorat någon nära släkting/ar.