Mina två änglar

Nu har jag läst hela tråden och jag beundrar verkligen din styrka. Din förlust är så oerhörd att man knappt kan förstå det.

Att sitta i rättegång och se personen som gjort det framför sig. Jag undrar hur du gjort för att hantera sorgen och även ilskan som måste finnas där. Jag känner jag blir helt ledsen och arg, nästan aggressiv själv när jag tänker på det, trots att det inte är mina barn. Så jag kan knappt ens föreställa mig hur det måste kännas för dig.

Och sedan så undrar jag även om du känner rädsla, jag menar en så störd person som förföljt er familj, det måste ha kännts fruktansvärt att det skett utan att ni ens vetat om det och kunnat skydda er.

Och till sist vill jag säga att du inte behöver vara orolig för att du aldrig hann säga adjö och att du älskade dem. Som du skrev så sa ni ju det till varann ofta, och som barn vet man när man är älskad. Jag är säker på att M och S kände en stor trygghet och visste om att de var älskade. Det vet man även om man inte är på samma fysiska plats som sin mamma. Ni verkar vara en familj med stor värme och kärlek till varann och sånt känner barnen av också.

Ta hand om dig och lycka till i framtiden. Stor kram.