Mina två änglar

Detta hemska som har hänt har verkligen blivit stort.Här ser jag ett stort deltagande hos er mammor/änglamammor som läser Emmas inlägg. Jag själv är Emmas största lillasyster Ida. Tanken har funnits länge hos mig att starta ett forum här på familjeliv för att få ventilera och skriva av oss. Men ville lämna detta beslut till Emma eftersom jag inte visste om/när hon ville gå ut med det. Visserligen har det stått massor i tidningarna om det fruktansvärda som hänt, men ni förstår säkert mitt beslut ändå. Jag måste skriva och tacka er alla för allt stöd och alla uppmuntrande ord! Det är det vi har levt på och som delvis gjort att vi klarat oss igenom allt det senaste halvåret. Under tiden Emma låg på sjukhuset var media trycket ganska stort. Men mitt i allt så fanns allmänheten där som skickade blommor och kort, grannar som kom med mat och fika, kompisar som fanns vid ens sida och såg till att vi klev upp på morgonen, fick i oss mat och orkade med vardagen.Ni kanske inte tror att ett litet "Tänker på er" eller "Beklagar sorgen" betyder så mycket i allt det jobbiga och hemska för oss. Men jag tror att jag pratar för hela vår familj när jag säger att det är dem orden som värmer mest och som får oss att orka med livet. Saknaden efter mina små syskonbarn är enorm. De var världens gulligaste och bästa ungar! ALLT jag gör påminner om dem. Skulle göra vad som helst för att få tillbaka dem.... Jag har läst igenom många av era inlägg och måste säga att ni alla skiver många uppmuntrande ord. Många av er frågar hur Emma kan vara så stark, hur hon sörjer, hur hon orkar med livet.Emma är sådan som person är det bästa jag kan säga om detta.Jag och Emma har alltid stått varandra nära som systrar (även våran lillasyster!). Emma har alltid varit min förebild och jag har alltid sett upp till henne (och gör fortfarande!). När jag var liten sa jag alltid att jag skulle bli som hon. Stark, glad, positiv och världens snällaste! Jag är fortfarande förundrad över hur en människa kan bry sig så mycket om andra när den själv har mycket att tänka på och mår dåligt. Men Emma är sån!Alla sörjer på sitt sätt, även Emma.Vi i familjen finns där för henne när hon behöver det.Den bästa systern man kan ha! (Självklart är min andra syster också bäst!) :)

Hej Emma!Jag har kikat in i tråden då och då men blivit så ledsen och rörd så jag har varit tvungen att gå från datorn och krama om min man och min son.Livet är så skört. Så oberäkneligt men aldrig att man skulle tro attnågon kunde göra en sån här sak...Det gör så ont i mitt hjärta så jag knappt kan andas!Varför?Så fruktansvärt j*vla förb*nnat dumt och onödigt... och så hemskt, hemskt sorgligt.Gick in och skulle kika på barnens sidor men jag var tvungen att stänga ner fönstret.Det gör för ont att veta att dessa fina barn inte lever längre...Det gör så himla ont i hela min kropp och själ! Om det gör så här ont i mig, hur ska inte du känna tänker jag?Att du orkar leva vidare är beundransvärt. Du är fantastisk, Emma!Många varma kramar från mig!/ Anna

Tack för dina fina ord. Jag tycker inte det blir jobbigt att alla kallar mig stark. För då kan jag vara mig själv utan att något ifrågastätter det. Min syster blev ifrågastatt "hur kan hon le efter detta" min syster sade "för att hon är Emma". Hon får nog själv svara för vad hon menade med detta. Men, där fick jag bekräftat ganska tydligt att jag kan vara den Emma som jag vill vara för alla som känner mig känner igen mig i det. Alla andra som "bara" är bekanta el medsörjande får gärna fråga. Jag vet att ingen skulle bli fundersam om jag helt plötsligt bröt ihop, o behöver jag göra det så GÖR jag det. Mina allra närmaste har märkt att jag hanterar detta på mitt sätt och det kan tex vara lättirreterad el väldigt trött el ingen aptit el en STOR aptit. Jag pratar om barnen okontrolllerat vissa stunder, utan att tänka på att det kan bli jobbigt för andra. Så jag måste bli lite bättre på att se andra i det här.... Men det blir jag nog när jag kommit lite längre i min egen bearbetning. Att folk säger att jag e stark är på något sätt en bekräftelse på att jag KLARAR detta. jag är inte på väg åt fel håll utan helt rätt. Så jag ser de orden som en stor hjälp på vägen.

jag e inte så duktig på det där med datorer. Men har försökt o fixa så bloggen ska synas nu. lyckades jag?

Idag har jag vart till tingsrätten i västerås och frågat om det har kommit in någon överklagan på domen. Försvaret sade att det skulle vara inne om max två veckor. Det har gått två veckor idag. Men skvaller säger att övcerklagan är inne i morgon....Jag hoppades en stund att detta skulle vara över nu.

ååå, vad otroligt fint av henne. Tacka henne o säg att jag idag log mellan tårarna när jag sdåg bilden. Otroligt fin och sade mycket utan ord

Idag är det 8 månader sedan Max och Saga fick sina änglavingar. 8 omtumlande månader fyllda med omtumlande känslor.Smärta över förlusten har blandats med glädje över nya vänner, sorgen och tårarna har blandats med gädje och skratt över en fika på lokala caféet, rädslan har motats på dörren med glada minnen av barnen, återberättade av de som kände dem bäst. Vänskapsband har knutit och återskapats, personligheter har återfått sin rätta form i ett slutkapitel av självömkan då vi insett att vi inte är odödliga och att vi måste ta tillvara på dagen och varandra. Max och Saga har betytt och betyder så mycket, de lyser över oss i allt vi gör och får oss att vara tacksamma över det vi har och att glädjas med våra nära istället för att avundas. Vi har insett att en kram och ett ärligt Grattis är det sätt på vilket våra vänners och bekantas framgångar ska bemötas, inte med sura miner och avundsjuka blickar. Vi fångar dagen,vi ger en exta kram, vi säger att vi älskar vår familj och våra vänner en extra gång,vi visar våra nära hur mycket de betyder för oss och allt smått och futtigt lägger vi bakom oss och fokuserar istället på det som är vikigt. Här, nu och de vi älskar och att samtidigt bevara minnet av de som inte längre finns med oss.Allt detta har Max och Saga gett oss, för att de var och är otroliga, speciella, fantastiska barn och änglar. Och det blev de tack vare sin mamma, den varmaste, snällaste och starkaste människa jag någonsin mött.Emma, du är det goda som vinner över det onda. Du är skönheten som besegar odjuret. Det är dig och dina änglabarn våra ättlingar kommer minnas och hedra 100 år från nu. Inte personen som tog dina älsklingar ifrån dig. Hon kommer vara en blank fläck på kartan, ett suddigt minne av något ont som ingen vill tänka på.Hon trodde hon vann, men det gjorde hon inte! Max och Saga lever vidare i dig, sin fantastiska mamma, och deras stjärnor lyser starka, deras minne har rört en hel nation. I slutänden kommer det goda att segra, och det onda kommer förhoppningsvis ruttna bort i en Tysk fängelsehåla, bortglömd och bortgjord.