Mina två änglar

Hej Emma!
Som du ser så är "hela" Sverige med dig! Så även jag. Men efter att skummat igenom tråden så slår det mig; alla beklagar det hemska som hänt,(så även jag) men ingen frågar hur DU mår!

Alltså det förstår ju vem som helst att du mår mer än skit!
Men ändå! Hur går det för dig egentligen?! Man är ju trots allt starkare än man tror, och som någon sa; man tar sig igenom saker som man under inga omständigheter tror att man skall klara av. Men det vet man inte när man befinner sig på ruinens brant.

Det känns skönt att läsa att du har vänner omkring dig och som du kan göra vanliga saker med! (Äta kräftor tex). Hoppas verkligen bara att någon frågar hur du mår och orkar lyssna lyssna och åter lyssna!
Stora stora varma kramar!