Mina två änglar

Hej Emma!

När den tragiska nyheten om dina barns öde nådde allmänheten då kändes det rakt i hjärtat av smärta jag har själv en kille på snart 4 och en tjej på snart 2 och jag vet inte hur jag skulle klara om nåt hände något av mina 4 barn, och att mina minsta var i dina barns ålder gjorde att det kändes extra. 
Du har visat prov på en styrka och en mognad som saknar motstycke och jag beundrar dig massor.
Tänker på dig massor och skickar styrkekramar, jag önskar dig allt gott!Kram Lottis

Jag ser inte din historia som nåt att vara rädd för det var inte så jag menade utan mer att jag kände med dig...och precis som du ber mig så uppskattar jag och upplever jag mina barn mer än nånsin och jag ska mer än gärna krama dem extra från dig.
Jag tycker det är fantastiskt att du delar med dig så mycket av dig själv och jag beundrar dig. För mig framstår du som en mycket ödmjuk och ömsint människa trots allt du varit med och det är en enstående förmåga.

Jag är övertygad om att du med din insikt och värme var och är en fantastisk mamma till dina små änglar!
Kramar i massor från mig och mina små...

Jag liksom du är inte heller troende, men jag hoppas att det för alla små änglar som ryckts ifrån oss alldeles för tidigt finns ett Nangijala. Astrid som var alla barns vän finns nu för alla våra små änglar och vi kan ju bara hoppas att Max o Saga får höra ännu fler fantastiska sagor utav henne....

Som jag sagt förut så besitter du ett mod och en styrka som är helt otrolig men som nån sa man går vidare för att man måste...
Att tvingas möta sina fasor varje dag måste ta oerhört på krafterna, men jag är övertygad om att med det stöd du har i dina nära och kära samt allmänheten i övrigt och också med tanke på din mognad kommer att överbygga de värsta rädslorna relativt snabbt, men allt har sin tid, men med de tankar och funderingar du ger utlopp för här så tror jag att du snart kommer att hitta tillbaka till Emma som jag nyss sa allt tar den tid det tar, man ska inte skynda på några processer...

Jag är övertygad om att detta är vad Max skulle säga och göra om han kunde....
För min inre syn kan jag se hur Max klappar dig på kinden och säger tröstande; mamma du ska inte vara ledsen, jag tar hand om Saga och vi har inte ont längre, vi älskar dig med vet du, vi vet att du älskar oss och tänker på oss...men inte var orolig vi tar hand om varandra...

Skänker dig en tanke varje dag och när jag ser på mina 2 minsta så tänker jag på Max o Saga..
Av det du berättat om Max så kan jag tänka mig att han var en liten herreman liten men klok och lillgammal, sög i sig all information som en liten svamp....
Min son när han var ca 1 ½ så skulle han hjälpa sin pappa i garaget ( han älskar allt som har med motorer och göra, allt från motorsågar till traktorer bara det brummar o låter) i alla fall, min sambo låg halvt om halvt under bilen på en matta och Sebastian gick runt o kikade o spanade och rätt var det var så försvann han och Ja min sambo tänkte inte inte mer på det utan utgick från att han hade tröttnat, men icke Sebbe hade varit inne o hämtat en stolsdyna och plockade några verktyg och la sig på dynan brevid pappa på golvet, jag kan tänka mig att din Max besatt samma finurlighet...och att den finurligheten fortsätter även där han är nu...min Sebbe är som jag kan tänka mig Max en riktig liten kramis älskar att krama o gosas...

Av det du berättat om Saga kan jag tänka mig att hon var en liten kavat fröken som visste exakt vad hon ville och gav sig inte en tum...
Min lilla Tilda har ju vistats på sjukhus för sin spalt och hon är tuff som få får hon inte som hon vill så talar hon om det högt o tydligt även om hennes tal inte alltid varit lätt att förstå och jag får en känsla av att din lilla Saga var en egensinnig liten sessa
Jag kan tänka mig att hon var lite av en våghalsig liten fröken som inte var speciellt rädd för nåt, hon har till skillnad från sin bror inte varit gosig utan allt ska vara på hennes villkor. kramas gör vi när JAG vill inte annars men när de väl kommer med sina små knubbiga armar så smälter man som smör.

Jag ville bara tala om att jag "ser" en del av Max o Saga i mina egna små och jag tänker på dig varje dag och jag som många andra finns här med dig för att dela din sorg, men om du inte misstycker så vill jag även dela med mig av min glädje om du kan finna nån tröst och lindring i det!?

Har du lust så inboxa mig gärna!
Bamsekram från mig!

Jag är mer än gärna din vän och vill du så får du gärna inboxa mig...

Hej Emma! Hoppas det går bra idag!

Jag tycker det är helt otroligt att du klarar av att sitta i samma rum som denna oerhört onda kalla människa, jag kan inte se hur någon människa som berövar barn livet har något som helst existensberättigande.

Hej Emma!

Tänker på dig, och till din syster Ida måste jag bara säga att jag tycker ni är fantastiska och hela er familj verkar vara ett föredöme för andra som tvingas genomlida en stor förlust, att få höra hur fint ni stöttar varandra låter underbart o härligt trots sorgen.

Emma angående att Max älskade döskallar, min som fick ett par fodrade jeans med döskalle på bakfickan dessa ville han ha i somras när det var 30 grader bara för att det var döskallar på dem, log när du skrev om Max kallingar, det kunde lika gärna varit min Sebbe...

Ååå Emma vad ont det gör mig när jag läser om din stora saknad och jag önskar än mer att det fanns nåt man kunde göra, hade jag kunnat vrida tillbaka tiden så hade jag gjort det för länge sedan allt för att du ska få ha dina små hos dig.

Jag är trots allt så glad över att du har din underbara familj som stöttar dig och jag hoppas att barnens pappa får stöd av sin familj.

Ingen människa ska behöva genomlida detta hemska och jag har sagt det förut men jag säger det igen; Du är en förebild och jag beundrar dig så mycket, att det finns någon som kan vara så tapper som du är får mig att känna mig stolt som en syster...

Kramar till dig vännen och din underbara familj!

Hej Emma!

Jag har följt tråden och ju mer du berättar om Max o Saga ju mer övertygad blir jag om att oavsett var de är nu så behövdes dem där för att liva upp det för dem som inte längre är ibland oss deras uppgift är troligen att locka till skratt o bus så att alla hålls sysselsatta och jag tror att de blir väl omhändertagna av de våra...

Även om din förlust är grym och meningslös så tror jag att tack vare Max o Saga så blir den precis det motsatta, det är din uppgift och din mission i livet att hålla deras minne vid liv och du visar alltjämt prov på det och vi andra delar gärna dina minnen och delar din förlust för att den ska bli lättare att bära och när jag läser om de minnen du har av Max och Saga då ler jag för jag vet att det är så du vill att vi minns dem och det är så de kommer bli ihågkomna som 2 gyllene solstrålar som lyser upp dagarna och även när solen går i moln kan man skymta deras strålar där bakom molnen, man kommer ihåg deras värme och glädje.

Jag tror att vi behövde se din styrka och se hur du bearbetar din förlust för att vi alla ska bli lite mer ödmjuka och inte ta allt för givet, jag tror att du Emma hjälper oss alla att bli bättre föräldrar, du är ett föredöme både du och din familj och jag vet att jag är en stor beundrare av dig och din familj.

Tänker på er var dag!
Varma kramar!
Lottis

TACK Carpe diem 08!