Mina två änglar

Emma!
Har precis hittat din sida här efter att själv ha varit medlem på FL sedan 2004. Jag beklagar av hela mitt hjärta detta tunga som du får gå igenom och jag beklagar även mycket att det i världen finns människor som är kapabla till fruktansvärda dåd som denna. Det är hemsk att man inte ska kunna öppna dörren utan att behöva känna oro för vad som väntar bakom den...

Sedan detta drabbade er familj så har jag och min man tänkt om ganska rejält gällande en sak som drabbat oss själva.

Åren 2005/2006 så var jag hemma med en nyfödd Charlie och T (min man) tyckte att jag behövde få lite hjälp med städningen hemma så vi anlitade en städhjälp (svart tyvärr som många andra) Denna städhjälp, vi kallar henne A, var hemma hos oss under 1 år en gång per vecka och då det var jag som var hemma så pratade jag ganska så mycket med henne, hon fick gulla med Charlie och tjaaa, hon gjorde ett bra jobb och var väl allmänt normal... trodde jag.

Efter cirka 10 månader så började hon störa sig på att jag och min man ibland var hemma tillsammans och sa även till min man att hon helst skulle vilja städa utan att någon var hemma. Efter att hon påtalat detta ett antal ggr så fick både jag och min man nog och min man talade med henne om detta och sa att vi ibland var tvungna att komma hem tidigare och att det faktiskt inte var hon som styrde om vi skulle vara hemma eller ej. Detta klarade hon inte utan hon "sa upp sig" med omedelbar verkan! Hon rekommenderade dessutom en annan städerska från Polen som kom och började städa hos oss istället.

Efter några veckor så fick min man ett sms där den tidigare städerskan, A, talade om att hon önskade komma tillbaka för hon ångrade sin attityd. Vi svarade vänligt att vi nu hade en annan som vi ju inte bara kunde säga upp hur som helst och vi avslutade med att önska henne lycka till i framtiden.

Sedan började helvetet och det fortsätter än! Städerskan A skickade direkt efter vårt svar ett sms där hon talade om att hon måste tillbaka hem till oss för hon "älskade" min man och inte förstod varför han inte ville ha henne kvar... och dessa sms har fortsatt och fortsatt och fortsatt och tyvärr blivit sjukare och sjukare. A talar om min man som att dom haft en relation och att jag står i vägen för deras kärlek med ord som "your wife does not allow you to see other women"! Hon skriver sms och grattar både min man och Charlie på deras födelsedagar och har väl sedan hon slutade hos oss i juni 2006 skrivit cirka 60 sms till min man och dessutom ringt honom på hans mobil ett antal ggr...

Vi har sedan detta började hela tiden valt att ignorera och trodde i vår enfald att hon faktiskt skulle sluta/ge upp men det gör hon inte! Och sedan detta onda hände dig, Emma, så har vi faktiskt börjat tänka om! Jag har under lång tid alltid kollat vem jag öppnar för men nu är vi trötta på att denna människa ska "styra" våra liv och trakassera min man med sms och telefonsamtal så nu ska vi göar allt för att finna ut vad hon heter och polisanmäla så fort vi kan. Vi är en helt vanlig familj med 2 barn och vi trodde heller aldrig att detta skulel hända oss!

Och vi trodde att vi skulle få chansen äntligen igår! Då gjorde hon misstaget att ringa min man från en annan kund hon har från deras hemtelefon. T svarade inte och städerskan A ångrade sig direkt för efteråt så skickade hon 2 sms där hon ursäktade sig att hon ringt från en annans hem men fortsatte sedan ändå i samma ordalag som tidigare dvs, intygar sin kärlek till min man...

Vi tog beslutet att ringa upp de andra som har henne som städerska! Och möttes först av totalt oförstånd då de haft henne som städerska i 3 år och var fullt nöjda med hennes städning, dvs hon började där strax efter att hon slutade hos oss... T berättade vad som hänt oss, berättade om smsen och frågade självklart om dom visste vad hon hette i efternamn - det visste dom inte!!!

Mannen i familjen som T talade med frågade ifall vi ansåg att dom skulle säga upp henne och herrejösses, vad svarar man på det?! T svarade att "vore det jag så skulle jag iallafall inte vilja ha denna person arbetandes hos mig - hon ringer och trakasserar andra från er hemtelefon". Mannen mjuknade sedan upp lite och vi tror att han tog till sig vad T berättade och det är bara att hoppas att de inte blir lika drabbade som vi när hon nångång slutar där...

Så, vi står fortfarande på ruta ett just nu men kommer att polisanmäla direkt vi får veta hennes efternamn! Det är inte normalt att hålla på såhär i 2½ år och inte ge sig! Precis som du skriver till "tyskan" Emma, så har vi alla upplevt olycklig kärlek men i detta fall har det inte ens varit något och man kan fråga sig exakt hur skrämda vi egentligen borde vara?! Kanske inte alls... man kan ju hoppas!

Det värsta är att man blir så styrd av sådana här personer, man blir skrämd och vågar inte anmäla utan lever i trakasserier åre efter år och jag är säkerligen inte ensam. Jag har inet läst hela tråden och kanske har du berättat tidigare hur mycket denna person som gjorde det onda kontaktade er tidigare innan det hemska hände...

Jag hoppas att jag med min berättelse även kan visa att det går många fler människor därute än vad man kan tro som kanske inte har " allt hemma". Vi känner oss nöjda med att ha "varnat" dessa andra personer och lämnade vårt telefonnummer ifall det skulle hända något men vi tror tyvärr ändå att det inte togs riktigt på allvar...

För att återkomma till det du skrivit i ts om döden. En sak jag brukar säga till min son Charlie när han frågar vart Morfar (som dog i elakartad hjärntumör 2006) är att "Morfar finns men han syns inte".

Jag hoppas att dessa ord kan trösta dig lite i din svåra sorg och jag önskar er all kraft och styrka att gå igenom detta tunga och svåra och någonstans, någongång framöver komma ut i en ljusare värld!

Många kramar/
Bella

Emma!
Jag och min man har sparat alla 60 "sjuka" sms från "Städerskan" *huvva, låter ju onekligen ganska så ruggigt* och vi har redan kontaktat polisen... Polisen kan inte göra ett smack om man ej vet vad personen heter i efternamn eller vart hon bor. Det är faktiskt ganska så skrämmande att det finns såna här personer i vårt land som vandrar runt i familjer med barn utan att någon vet vad som rör sig i huvudet på dem...

Jag menar heller inte att skrämma upp människor utan ville bara berätta att det faktiskt finns fler människor därute som kanske inte är fullt friska i huvudet - och detta vi drabbats av är inte riktigt friskt! Men vi hoppas dock att denna "Städerska" är friskare än den andra personen som drabbade er trots att hon skickar bra många fler meddelanden till oss.

Min man har funderat på att byta mobilnummer men han är en person med många kontakter och det skulle bli oerhört krångligt. Dessutom så vill vi alltså inte styras av denna "sjuka" person och spela med i hennes sjuka spel... men vi har tänkt på allt detta.

Jag tror heller ej att sådana här personer har en speciell tanke med det dom gör utan dom "gör bara" utan eftertanke och utan något direkt mål. Att få något svar på varför dom agerar som dom gör tror jag inte på för dom är för upptagna med sig själva och det som dom trodde var rätt... Jag läste att den person som drabbade er ej var "psykisk sjuk" och frågan är faktiskt om detta inte är än värre - för då måste hon vara rent ond och det är ju helt fruktansvärt!

Vi skulle dock önska att det var som när vi själva växte upp - då fanns det sällan såna här skräckhistorier och man växte upp i ett idylliskt litet samhälle - jag själv i Sala. inte alls långt från Arboga. Skulle verkligen önska att man kunde tro alla människor om gott men tyvärr...

Jag har tyvärr inte läst allt gällande detta så "adoptionsbrevet" förstår jag inte riktigt, du får gärna förklara om du orkar...

Jag vill även säga till dig Emma, att jag tror att det är oerhört bra för dig att få ventilera allt och inget på denna sida. Jag själv har varit medlem här sedan 2004 när jag började försöka få barn och har fått många goda vänner genom detta. En av dem är numera min granne mittemot!

Jag önskar dig all kraft i fortsättningen men vet genom egen sorg att tankar och känslor kan komma långt efteråt så var förberedd och storma inte ut i livet direkt utan låt det mer komma till dig, om du förstår hur jag menar... Du verkar även ha en mycket fin, varm familj runtom dig och det måste vara väldigt skönt att känna det.

Många kramar!
Bella

Åhh herregud så sjukt Emma!
Jag läste din förklaring om brevet. Jag förstår att ni måste ha mått oerhört dåligt av detta enbart men att sedan drabbas av det andra - ja, alltså som jag skrev - är det inte psykisk sjukdom så måste det alltså vara ren ondska!

Och det är skrämmande vad människor kan fantisera ihop i sina huvuden! Fantasier som i fel huvud kan bli en verklighet dom lever i... *brrrr, jag ryser*

Jag önskar av hela mitt hjärta att ni kan finna tillbaka till det du och din sambo hade innan allt detta hände men jag inser att det är många känslor som ska bearbetas och vissa bearbetar man bäst på egen hand. Som du skriver - ofta räcker det att bara finnas där, med en utsträckt hand, en famn, en kopp te eller en blick av ömsesidighet.

Känner med er - verkligen!

Bella

Emma!
Ville  bara titta in till dig en stund såhär på kvällen. Har inte haft så mycket tid de senaste dagarna... tiden rusar när man som jag är hemma med en snart 7-månaders och en 3½ åring som ska lämnas och hämtas på dagis...

Ville bara berätta ang. Städerskan så ringde jag polisen igen, fick prata med ytterligare en assisten och gav återigen min berättelse om de sjuka smsen. Denna gång fick vi rådet att smsa tillbaka och hota med polisanmälan trots att vi ej vet efternamnet på personen ifråga. Så det gjorde min T i onsdags och tack gode gud *peppar, peppar* så har vi e hört nåt mer... Vi har ju tidigare varit mycket oroade över att med ett svar på smsen "trigga" igång ytterligare idéer från en sjuk hjärna så nu väntar vi bara och ser. Jag har dörrar låsta och tittar även ofta t genom fönstret för att se ifall någon står där... läskigt...

Jag har läst lite tillbaka och mår regelrätt vidrigt illa över att se de syner du beskriver framför mig! Som flera andra skrivit så finns det inte ord att beskriva det oerhört smaklöst, vidriga i att ta ett oskyldigt, hjälplöst barns liv. Det måste vara ren ondska ni kom i kontakt med och jag hoppas innerligt att denna person i nästa liv får ett straff för det hon gjorde... Tyvärr tror jag ju inte att det är straff nog för en sådan här person att sitta i fängelse hur länge det nu blir utan jag är helt säker på att straffet... det kommer senare...

Jag skrev det tidigare men jag önskar så att du finner kraft och styrka framöver, även när det riktigt tunga, svarta sorgestunderna kommer... Det är nu snart 3 år sedan min Pappa dog i en elakartad hjärntumör när jag precis hade fått min son Charlie. Pappa vanvårdades nåt så gigantiskt och under de 5 månaderna han levde efter sin diagnos så gav jag allt för att hjälpa honom till en dräglig sista tid i livet men än idag så kan jag ligga sömnlös på natten och se min hjälplösa Pappa i vissa situationer... Och jag känner en sån oerhörd smärta att jag bara vill skrika rakt ut eller supa mig redlöst full... *jo. det är sant*

Som tur är så gör man ju inte det för man är normal! Men ibland undrar jag om inte det vore oerhört förlösande att bara få vara rent primitiv när man drabbas av smärta och olyckor... Att vara stark det kan också vara att visa sig liten, svag och hjälplös och detta kan vara bra att tänka på!

Jag känner med dig, tänker oerhört på dig och din familj och ger dig en stor, varm kram från en Mamma till en annan!

Bella