Mina två änglar

Du har sååå rätt. Tyvärr hadde hon det så att allt gick "hennes väg" där där kvällen. Jag satt vid datorn, villketr jag mycket sällan gjorde då, jag umgicks med barnen tills de skulle sova, det var så mycket roligare. eftersom jag satt där kunnde hon se mig från gatan. Jag hadde precsi fått ett sms av en av mina bästa vänner, jag ringde inte upp henne, jag skulle ju bara lägga barnen... sen skulle jag hinna med det också. Min syster saknade barnen och ville åka över, men lät bli pga förkylning som hon inte ville smitta barnen med. Det är så otroligt många omständigheter, som skulle kunnat undvika det, för den här gången. Uppengbarligen hadde hon bestämmt sig, så det hadde hänt något annan dag.... El inte.... Våran familj hadde otroligt fasta rutiner mycket pga Sagas handikapp och också för att alla i familjen tyckte om att ha det så. Så i efterhand kan jag ju fundera över att det kanske inte var så svårt att kartlägga oss.Man jag orkar inte brottas med sådana tankar. Tyvärr har detta redan hänt. Barnen finns inte mer. De slets ifrån oss. Hadde jag kunnat vrida tillbaka tiden hadde jag gjort det. Oavsett vad det skulle kosta mig. Men det enda jag kan göra nu är att gå vidare, minnas barnen, föra deras minna vidare och njuta av den kärlek som finns kvar.  Det är beslutet jag fattat för framtiden och jag tänker inte ge upp det.

Idag är det 8 månader sedan Max och Saga fick sina änglavingar. 8 omtumlande månader fyllda med omtumlande känslor.Smärta över förlusten har blandats med glädje över nya vänner, sorgen och tårarna har blandats med gädje och skratt över en fika på lokala caféet, rädslan har motats på dörren med glada minnen av barnen, återberättade av de som kände dem bäst. Vänskapsband har knutit och återskapats, personligheter har återfått sin rätta form i ett slutkapitel av självömkan då vi insett att vi inte är odödliga och att vi måste ta tillvara på dagen och varandra. Max och Saga har betytt och betyder så mycket, de lyser över oss i allt vi gör och får oss att vara tacksamma över det vi har och att glädjas med våra nära istället för att avundas. Vi har insett att en kram och ett ärligt Grattis är det sätt på vilket våra vänners och bekantas framgångar ska bemötas, inte med sura miner och avundsjuka blickar. Vi fångar dagen,vi ger en exta kram, vi säger att vi älskar vår familj och våra vänner en extra gång,vi visar våra nära hur mycket de betyder för oss och allt smått och futtigt lägger vi bakom oss och fokuserar istället på det som är vikigt. Här, nu och de vi älskar och att samtidigt bevara minnet av de som inte längre finns med oss.Allt detta har Max och Saga gett oss, för att de var och är otroliga, speciella, fantastiska barn och änglar. Och det blev de tack vare sin mamma, den varmaste, snällaste och starkaste människa jag någonsin mött.Emma, du är det goda som vinner över det onda. Du är skönheten som besegar odjuret. Det är dig och dina änglabarn våra ättlingar kommer minnas och hedra 100 år från nu. Inte personen som tog dina älsklingar ifrån dig. Hon kommer vara en blank fläck på kartan, ett suddigt minne av något ont som ingen vill tänka på.Hon trodde hon vann, men det gjorde hon inte! Max och Saga lever vidare i dig, sin fantastiska mamma, och deras stjärnor lyser starka, deras minne har rört en hel nation. I slutänden kommer det goda att segra, och det onda kommer förhoppningsvis ruttna bort i en Tysk fängelsehåla, bortglömd och bortgjord.