Mina två änglar
Jag vet inte alls vad jag ska skriva. Tror inte det finns en enda "rätt" sak att säga i ett sånt här läge.
Hur vi led med dig när du fortfarande var ovetande på sjukhuset. Hur vi lider med dig och barnens pappa idag. Det går inte att ens fantisera om hur det är att vara i dina kläder så jag ska inte ens försöka....
Man blir så fruktansvärt arg, så fruktansvärt ledsen... Jag håller mig alltid borta från det här rummet och dom här trådarna för jag klarar det inte känslomässigt, jag gråter som en störtflod. En del brukar säga "hur orkar du, jag skulle inte klara det"
Men jag tycker det är fel att säga så, det låter på nåt sätt som om dom sörjer mindre. Mammor som förlorat barn är inte "starkare" än andra eller sörjer mindre, dom bara överlever. Hur hårt det än låter så kan man inte lägga sig ned och dö när man förlorar någon, man kämpar vidare. Men man gör det med en stor sorg. Många dagar känner dom nog att dom inte vill gå upp ur sängen, att dom vill gräva ned sig och det måste man förstå! Jag IMPONERAS av varje dag ni (du) kliver upp ur sängen!
Jag hoppas att den här *svär till förbannelse* kärringen ruttnar bort! En del ska ha tortyr som straff, det står jag för, och hon är en av dom! Hur.... Hur i hela ******* kan man????!!!!!!
Jag kan inte säga något till tröst, bara att Gud är självisk och tar tillbaka de vackraste barnen snabbt för han vill ha dom själv.
Jag hoppas du en dag vaknar på morgonen, tänker på dina barn och ler stort! (om du inte redan gör det?)