Kära Emma, så skönt att ha dig här igen, det har varit tomt ett tag. Förstår absolut att du måste vila dig från det här ibland, men man blir nästan orolig för dig. Så fruktansvärt jobbigt det var att läsa om Max i hallen, men jag tror liksom många andra att det ändå handlade om sekunder. En kollega till mig tror att de inte ens hann känna någon smärta och det vill jag också tro. Jag är också en sån som inte gråter, men jag gråter massor i hjärtat. Det konstiga är att jag har så lätt till tårar i en massa andra konstiga situationer. När jag blir glad, arg, upprörd. Men när det är något riktigt jobbigt så kommer de helt enkelt inte. Jag minns när en väldigt nära vän till mig tog sitt liv när vi var 16 år. Skämdes något fruktansvärt för att jag inte kunde gråta men jag sörjde något enormt. Med tiden har jag lärt mig att det är så jag fungerar. När jag hör dig berätta om Max så förstår jag precis hur han har handlat, han ville säkert rädda dig. Så otroligt modigt! Min son som är lika gammal är just nu inne i en period där han helst vill ta över pappas roll och vara med mig jämt, otroligt mammig.
Känner med dig så mycket och önskar att jag kunde göra något för dig! Förstår också att du ångrar dig att du inte gjorde mer när du tog farväl av dom, men du har ju dina levande minnen av dom, hur dom kändes och lät och luktade och det är ju jätteviktigt. Du är verkligen en inspirationskälla för mig och många andra, glöm aldrig det!
Många många kramar! Försök ha det så bra som du kan..
