Har gråtit många tårar för er skull, kan inte heller fatta hur någon kan göra något så fruktansvärt. Mitt hjärta blöder för er och beundrar att du öht klarar dig genom vardagen. Vet att jag inte kan säga nåt läkande men vill bara ge dig mitt fulla stöd. Ord finns inte som räcker. *Styrkekramar*
Emmy: Jag önskar jag kunde krama om dig på riktigt, fast du har ju ingen aning om vem jag är så det låter kanske konstigt, men du hade så fantastiska barn och jag finner inga ord för att säga hur mycket jag lider med dig. Och då kan jag ändå inte fullt ut känna eller förstå din smärta och sorg. och jag vill inte kunna det i framtiden heller för det skulle innebära att jag fått gå igenom samma ska och det vill jag inte, jag skulle inte överleva det. *kram*
Emmy: Det kan jag iaf relatera till. FL hjälpte mig att ta mig igenom det tredje missfallet och att orka igenom påföljande graviditet. För jag var livrädd upp till vecka 21. Jag har två MA bakom mig, vid det första kunde jag höra min dotter be mig om hjälp: Mamma jag lever, jag mår inte bra, hjälp mig. Men jag kunde inte hjälpa henne, kunde inte rädda henne, hon fick aldrig uppleva omvärlden och jag fick aldrig verkligen träffa henne. Men jag vet att en dag ska alla tre finnas och vänta på mig i himlen och vi kommer känna igen varandra. Min sorg får inte synas för de var ju inga barn i lagens mening, jag har ingen grav att gå till, den får finnas inom mig. Jag glömmer dem aldrig.
Emma: Jag måste fråga något som jag funderat på. Du behöver absolut inte svara om du inte vill. Skulle du kunna tänka dig att i framtiden skaffa fler barn eller är det något som det här fruktansvärda ändrat på?
Emma: Det barnet kommer vara lika lyckligt lottat som jag förstått att Max och Saga är. (skriver är, för de finns ju i ditt hjärta, de finns fast inte här.)
Emma: Jag tror precis som S v e a att du var med dem där på slutet. Jag vet att max tar hand om Saga som han alltid gjort, i mina ögon var han en liten vardagshjälte med sin omtanke och kärlek till sin syster.
När min dotter var på sjukhuset inatt tänkte jag på er. Hur jag visste att hon skulle komma hem om några timmar men att du får vänta så mycket längre på att få träffa dina barn igen. Den tiden är lång för oss här på jorden men en kort sekund för Max och Saga för där existerar inte tiden som vi känner dem. När jag går och lägger mig om kvällarna går jag in till dem, sitter en stund och tittar på dem, hör dem andas och inser hur lyckligt lottad jag är.
Kramar till dig och de dina.
Fattar inte heller hur någon kan vara så kall som tyskan. Ingenting i världen kan försvara det hon gjort och nåt så futtigt som svartsjuka... jag mår illa.
Emma: Precis som hela svenska folket höll jag andan när du vaknade upp och skulle få reda på vad som hänt. Hjärtat värkte så av sorg för din skull. Du hatar inte denna onda människa men jag tror att de flesta i Sverige tar en liten bit av det åt dig. och hatar en liten bit var, jag vet iaf att jag inte kan låta bli att göra det.
Har sagt det innan. För mig var Max en sann liten vardagshjälte och jag tror det har förts över till dig. Ett tecken så gott som något på att han finns nära dig och kanske till och med är den som håller dig i handen, som han gör med Saga.
Idag håller jag nästan andan.