Mina två änglar
Hej Emma!
Jag är bara en person i mängden som som alla andra har berörts oerhört av ditt och dem dinas livsöde.
Det som slår mig är att du verkar ha ett lugn, har du en inre styrka som du kan plocka ur? Er familj verkar också ha mycket kärlek till varandra.
Det gläder mig innerligt, jag har inte på något vis varit i närheten av dina upplevelser, men jag väl som dem flesta andra här i livet har fått en del törnar och slag, det heter ju att man växer av sina motgångar. Jag tror kanske mer att man kan dra lärdom av sina erfarenheter och upplevelser.
I ditt fall, kan jag inte på något vis tänka i dem termerna, utan jag är mer förundrad över, var finnser du ditt lugn och din styrka?
Vad gör du nu för tiden en helt vanlig vardag?
Får du någon form av kompensation ex. sjukpenning för att vårda dig. Eller får du numera klara dig "som alla andra"?
Du behöver inte alls svara på mina frågor, känner du att det har jag inte med att göra, eller vill inte svara så ska du verkligen inte heller det göra. det vill jag verkligen poängtera, jag förstår att du inte kan vara brevvän med varenda människa som kontaktar dig.
Det som slår mig spontant är också att den där kvinnan som är dömd.
Hur vet du att hon inte kontaktar dig så här på inom ex. FL? Kan du och din familj skydda er från henne? Får ni veta vart hon kommer få sitta av sitt straff. Det finns ju ett kvinnofängelse inte alls långt från där du bor och det känns ju förfärligt om hon på något vis ska kunna få fortsätta störa.
Usch, jag svamlar, må bra Emma! Jag tänker på dig och beundrar din styrka! Jag sänder min kärlek till dig och din familj.