Mina två änglar

Jag råkade bara halka in här idag och detta berör mej hemskt illa. Det finns inte ord för detta och det som möjligen kan tänkas säga har många här redan sagt.
En sak kan jag säga och det är att, jag tror som du, att det finns nått efter döden. Jag är inte heller på något sätt troende.
Om gud fanns skulle väl inte sånt här hända. Allt är guds mening säger de religiösa, nä, pyttsan heller. Vad är sånt här för mening. Däremot tror jag att det finns en underbar plats för oss efter döden som läker oss efter vårt hårda liv här. Därifrån kan vi ha översikt på våra anhöriga som är kvar i det hårda livet.
Alla som har lämnat livet, tror jag har fått det jätte bra och mår jätte bra. Det är bara vi som lever, som har blivit lämnade kvar som mår sämst, med sorg och saknad. Men att vi alla en dag kommer till denna underbara plats efter att vi haft olika långa tider här på jorden. Som jag tänker så tänker jag det som en blomsteräng där man ska plocka blommor och de du plockar först är de som är vackrast och luktar bäst. I den ordningen tror jag att vi får gå vidare. Detta är bara som jag tänker, kändes lite likt med det du förklarade. Tänker på dej.

jag håller med dej. Jag blev helt förbluffad när jag läste det.
Tänk att det finns människor som inte har hut i kroppen, helt sanslöst.

Ojojoj vilken längd du fått på din tråd, blir nästan rekord.
Det har tagit större delen av dagen att spana egenom den.
Spontant känner jag mej helt mos av sorg och nästan skyldig när man läser. Jag ska förklara varför. I början av året gick jag som man så modernt kallar det i väggen. Jag blev sjukskriven för utmattning. Jag har heltids jobb,hus som renoveras, man och två barn pojke 7,5 och flick 3,5 år gamla. Plötsligt blev allting som när man snabb spolar en film. Barnen lärde sig ganska snabbt att det blev väldigt lätt att köra över mamma. Jag gjorde allt för dem och trodde att det var det bästa. Men det jag gjorde var att köra mej i botten. Jag har pratat ganska mycket med min psykolog om just barnen, för det har varit så att jag vid konflikter med barnen känner ångest. Min psykolog har lärt mej att ta tag mer i situvationen och att det är bättre att jag lär dem vad som är rätt och fel än att samhället lär dem den svåra vägen. Det är ju sant. Även att om jag som mamma inte visar dem mina gränser kommer inte de heller kunna göra det jämte mot andra sedan och det vill jag ju. Jag vill ju inte att de ska behandlas illa för att jag inte har lärt dem att visa och tala om vad de känner.
Därför när jag läser i din tråd så känner jag mej som lyckligt lottad att ha mina friska och pigga barn. Men de är båda i en fas då de testar gränserna och jag måste hålla hårt i tyglarna för att inte hamna på fel köl igen. Och som sagt jag känner mej skyldig men jag vet att jag måste, jag älskar dem ju inte mindre för det.
Mina barn är som Max och Saga fast ett par år äldre, ibland är de oskildaktiga, sida mot sida och ibland vill de inte se varann.
Men det är ju så syskonkärleken är.
Min moster miste sin son när han var 1,5 år, själv var jag 10år då men jag minns hur hemskt det var. Men först när jag hade fött min son gick det upp för mej HUR hemsk det var.
Jag tror att man måste ha barn för att först förstå men att man sen måste vara med om det innan man på riktigt vet.
Jag har inte mist ett eget barn så jag kan inte veta hur du känner men jag har barn så jag kan föreställa mej en liten gnutta.
Känner med dej och hoppas att du finner en fungerade framtid.
Tack att du delar med dej och att vi kan få stötta dej i den mån det går. Kram.

Sååå skönt, att vi kan få rättvisa även här i sverige och att helt rätt dom kunde fällas. Större delen av Sveriges befolkning lyser av glädje för detta idag, och alla är vi så glada för er skull också. Nu kan du i alla fall leva ett litet tryggare liv, för vi ska ju inte glömma att ditt liv var ju hotat av denna hemska, så kallade människa också.
Din smärta efter Max och Saga kommer du tyvärr alltid ha, det ända man får göra är att försöka lära sig att leva med det så bra man kan. Att få mördaren fast, hjälper ju inte mycket för dej, men det är ändå lite bättre.
Lev väl och ta hand om dej, för fantastiska människor som du är sällsynta.

Jag blir så full i skratt, min son Timmie är ju i den åldern då man faktiskt kan ha två eller flera tjejer och de är så stolta för det. För att nästa dag komma och säga att de inte är ihop längre. Min man frågade Timmie om det verkligen var rätt att ha två tjejer, vad tror du mamma hade sagt om pappa hade en mamma till. Timmie tänkte en stund och sa bestämt nej det får du inte för då blir mamma ledsen, det är bara barn som kan ha många sa han. De tänker så stort och mycket ibland och låter så kloka och lillgamla när de berättar hur det ska va. Det är så roligt att höra. Så jag förstår din sorg i att inte få ha dem med Max och Saga. Usch! sånt svir ju så i hjärtat.
Jag delar gärna med mej av mina barns berättelser ibland om du orkar läsa, vi är ju många som skriver så du får ju fullt upp.
Många varma tankar.

Hej! Vill bara berätta vad min lilla Thea 3,5år sa, när jag satt och kikade på de kortet där Max och saga går hand i hand.
Först sa hon, å en sån bebis vill jag också ha och pekade på Saga. Jag log lite och tänkte att Thea själv är ju inte så mycket större, men,men.
Sedan frågade hon vilka det var och jag berättade för henne och att det hade kommit hem en stygg tant till Max och saga som var så dum så att barnen dog och finns nu i himmlen. Men inte här på jorden. Thea funderade en stund på det hela, pekar sen på kortet och säger spontant, men nu finns dom i alla fall. (typ, så de så)
Jag blev så förvånad i första ögonblicket och allt det allvarliga förvandlades i ett gott skratt.
Det är konster som bara barn kan.
Hoppas styrkan är med dej och att du har det så bra du bara kan.
Tänker på dej/kram

Hej, Jag är här och läser nästan varje dag. Jag är helt fast i denna tråd. Vill bara gå in och läsa för att få en bekräftelse på att du mår ganska bra idag med.
Tänkte på en låt som min syster valde till sin pojkväns begravning "Att skiljas är att dö lite grann" av jigz.
Det är så jag föreställer mej att du måste känna dej inombords och det känns så hjälplöst att inte kunna läka det igen.
Men att få skriva här till dej kan vi i fl försöka att göra din tillvaro lite ljusare och att vi tillsammans kan hålla liv i dina vackra minnen efter dina alldeles helt underbara barn.
Tack för det Emma./kram

Vad fint och bra skrivet. Det märks att du vet hur det känns och hur det är och jag vill beklaga detta.
Det är sådana här rader som ger tröst till en annan ängla mamma eller pappa, skulle jag tro.
Själv kan jag bara gissa och tänka mej hur en sån sitvation skulle kännas och jag får andnöd av bara tanken.
Lev väl, trotts allt.

Vill bara önska lycka till inför de här dagarna.
Hoppas att hon denna gång packas in av tomten och öppnas aldrig mer, just de ja vi är ju i sverige nu, öppnas inte förrän hon är gammal, grå och svag i alla fall.
Många styrke kramar och tankar till dej och dina nära.
Stå på er!

Jag vet att såna här dagar är extra svåra i sorg.
Så jag har en extra tanke till er idag och vill med varmt hjärta ge er en stor julkram. Det är för er det är svårast, Max och Saga har helt säkert hur kul som helst där upp bland änglarna.
Det där med styrke klappen var en bra ide den hoppas jag att du får Emma. Ha det så bra ni kan.