dårt asöires setuG

Ja. Har aldrig lidit av det. Men just nu känns det tufft att inte ha något syskon. Ego förlorade sin mamma för 8 år sen i just bröstcancer så jag vill inte belasta honom för mycket.Och nej - jag har inte gått i terapi för fobin. Har funderat kring det dock. Det är faktiskt inte själva kräkandet som jag panikerar över - det är illamåendet som knäcker mig och ger mig panikångest.

Nej nej, inte bekräftat!! Prover har skickats på analys - vi talar 10 dagar väntan nu.

Ja. Jag försöker andas lugnt när jag tänker på henne. Framför allt försöker jag att inte tänka alls.

Mmm. Det som känns så knäppt är att jag förmodligen oroar mig mer än vad hon gör. Hon är bra på att lägga locket på. Jag däremot är en can of worms; har jag väl börjat oroa mig så kan jag inte sluta.Varför är din man ett pucko idag förresten?

Inga nya lån i smyg hoppas jag iaf??

Tack. Och jag hopaps att din kropp nöjer sig med två små rosiga tvillingar.

Ni skulle kanske prata med en bankman om hjälp med att lägga upp ekonomin. När man mäste tvätta sin byk offentligt brukar det inte vara så roligt längre att ta nya ån.

Fy fasen vad jobigt för dig. Det måste tära på kärleken.

Min livmoder är "för stor" för att vara i vecka 12. Och det finns tre möjliga orsaker till det:1. Jag är skapt sån. Vilket dock (enligt BM) är föga troligt för då hade det visat sig redan under min förra graviditet. 2. Vi är längre gångna än vi tror. Föga troligt (enligt mig och maken) eftersom jag fick mens sista augusti men ändå tog sammanlagt sju gravtest (!) den månaden. Alla visade negativt. 3. Det är två (eller fler!) bebisar i min mage. Maken har panikångest efter att fått veta detta alternativ.

Vi blev erbjudna men kan lika gärna vänta med paniken tills i jul.

Det är så skönt att prata av sig här. Tack för att ni alla finns och skriver tröstande saker till mig!! Godnatt.