Många säger: Du är så stark. Jag skulle aldrig klara av att mitt barn dog i magen.
Vad har jag för val? Är jag stark för att jag inte tar livet av mig? Kanske. När man hamnar i situationer som dessa så har man ju inget val förutom att fortsätta andas. Ibland när det är som tyngst så måste jag tänka på att min son skulle bli oerhört besviken på mig om jag gav upp nu. Han vill att hans föräldrar ska kunna vara glada igen och han vill ha lillasyskon.
Men det dröjer innan jag kan vara glad igen. Jag kan vara mer eller mindre ledsen, mer eller mindre förtvivlad. Jag vågar tänka lite på framtiden. Ha en smula hopp. Men sen kommer skräcken, oron för vad framtiden kan ha med sig.
Känslorna åker verkligen åt alla möjliga håll just nu.
TårtBiten: Tack för dina ord. Jag känner att ditt inlägg blir ett av dom som jag kommer återkomma till, läsa flera gånger för att få fotfäste igen. Tack för att du delade med dig.
Usch vilken dålig dag jag har.
Känner mig värdelös. Som inte ens kan bära ett barn. Som inte kunde skydda min bebis från att dö i min mage.
Jag saknar lillen så det skär överallt. Gråter så att jag skakar, och hela ansiktet blir blött.
Vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Känner mig som ett skal, som att jag har dött. Men jag är inte död, för då kan man inte ha såhär ont. Det smärtar överallt. Jag trodde den värsta tiden var över, men den har kommit tillbaka.
Tack allesammans för era fina ord. Jag är verkligen tacksam för allt stöd jag har fått under den här tiden. Det har varit, och är, otroligt viktigt för mig att få skriva av mig alla känslor. Jag har mycket lättare att uttrycka mig i skrift än i tal av någon anledning.
För ett par dagar sedan var vi på begravning, mannens morfar. Jag var orolig innan för hur det skulle gå, men jag kände mig som hemma bland alla ledsna gråtande människor. När vi satt i kyrkan och lyssnade på prästens ord så satt jag och svor tyst åt Gud. Jag hade ett riktigt gräl med honom, han som jag inte ens tror på. Han hade inga bra svar heller. När kistan sedan sänktes ner i jorden och hustrun sa "Adjö. Vi ses igen" så höll jag på att bryta ihop totalt men fick lov att skärpa mig.
Ibland så känns det som att detta bara är en mardröm, att jag måste vakna upp snart. Detta är ju sådant som bara händer andra! Man ska ju kunna bli gravid, och sen går allt bra såklart! Javisst man kan vara lite orolig för att något ska gå fel, men så tänker man logiskt och det är ju så OVANLIGT att något händer, och så känner man sig säker. Om något är väldigt ovanligt, då händer det inte mig ju! Eller hur?
Jag läser en del här på FL, och många är ju oroliga för saker. I mitt huvud svarar jag på alla inlägg. När någon frågar: Jag är så orolig inför ultraljudet, tänk om bebisen är död? Då vill jag svara: Ja den är nog död. Förbered dig för att föda ut en död minibebis snart. Eller om någon frågar: Bebisen hade någon liten avvikelse på ultraljudet, vad betyder det? Då svarar jag i mitt huvud: Det betyder att bebisen kommer leva en vecka till i magen, sen på uppföljningsultraljudet så kommer den vara död. Men jag svarar aldrig, för vem hjälper det? Bara för att detta har hänt MIG så händer det ju inte alla. Som tur är. Men varför skulle det hända just mig??? Jag är ju en god människa. Jag förstår inte vem det är som planerar för saker, vem som bestämmer hur allt ska gå. Livet är verkligen orättvist.
Nu ska jag läsa igenom hela den här tråden och se ifall jag kan gå med på att det är JAG som är TS, och inte någon stackars människa i någon annan stad. Det är JAG! Fyfan.
Usch vad många det är som är med om liknande tragedier!!! Man känner sig så maktlös när naturen tar över och bestämmer över bebisars liv.
Kom på en sak.
Min största rädsla är att INTE bli gravid igen fort.
Min näst största rädsla är att bli gravid igen.
Detta betyder ju alltså att jag ALDRIG mer kommer kunna slappna av! Hur det än blir så kommer jag vara livrädd!
Kul liv...
Hej snälla människor.
Fisk i en skål: Tack för din berättelse, jag älskar att höra om er som fått änglasyskon. Letar sådana berättelser som en besatt just nu!
I helgen var vi på bröllop, det var ganska roligt. Jag var så rädd att få sitta brevid främmande människor och få lov att vara trevlig, men jag var så snällt placerad med min sambo mitt emot mig, och våra två kompisar på varsin sida av mig. Dom två killarna brevid mig var mina enda kompisar som var på bröllopet, så jag är himla tacksam för att jag fick sitta brevid dom. Jag är liksom inte redo att hålla på och snacka skit med okänt folk, känns som att jag inte bryr mig! Liksom, sluta berätta om ditt liv okända människa, jag skiter väl i vad du jobbar med, min bebis är död!
En konstig sak som jag har märkt är att jag ibland skäms för att jag inte har tjock mage. Typ på bröllopet, jag ville dölja magen med min väska eller sjal. Ibland om jag har för "tajta" tröjor så skäms jag också för att magen inte är stor och rund. Jag vet inte vem jag skäms för!? Det måste väl vara mig själv. Det är ju ingen som dömer mig för att min mage inte är stor. Det kanske är för att jag känner mig misslyckad som inte lyckades bära ett barn hela vägen. Fast jag VET att det inte är mitt fel, men dom där tankarna klistrar sig fast i huvudet.
Vi satte upp stjärnor och ljusstakar här hemma igår, det blev fint men jag tyckte det var sorgligt. Det är ju ännu ett bevis på att tiden går, att det nu har gått en månad (idag) sedan vår son kom. En månad!
Har lite kramp i magen ibland, säkert mens på G. Eller så är jag skengravid, när man vill något så himla mycket så kan man ju inbilla sig vad som helst. Drygt.
Jag mår iallafall lite bättre, det nattsvarta har övergått i jämngrått.
Tack så mycket!
Usch ser inte fram emot det alls, är skitnervös. Sist vi åkte till sjukhuset var det för att föda vår döda bebis...
Tror ju att läkaren kommer ge oss fler förödande besked, typ att felet är ärftligt eller liknande. Hoppas jag inte kräks innan vi ska gå in. Vi får se...
Oooh jag överlevde, men det var på håret.
Vi hade tid kl 10.30, fick vänta 40 (!!!) minuter och kom in 11.10 eftersom mina papper hade försvunnit. Jävla idioter. När vi hade suttit i väntrummet bland lyckliga par en stund, så kom en tjej och en kille in, och jag känner killen väldigt ytligt. FAN! Jag valde den omogna vägen och ignorerade honom helt, låtsades som att jag inte kände igen honom. Hade VERKLIGEN ingen lust att säga hej, och kanske få lov att förklara varför vi var där. Nej nej nej så jag ignorerade.
Iallafall, efter en hel evighet av tortyr så fick vi komma in, och fick faktiskt bra besked. Inget ärftligt, jag har ingen konstig sjukdom, man vet inte varför bebisen blev sjuk. Väldigt tråkigt att inte få någon orsak, men läkaren sa att det finns inget som tyder på att detta skulle kunna hända igen, vi hade bara maximal otur. Jag var så otroligt rädd för att det skulle vara något ärftligt, så ju nu är jag bara glad för att det inte var det. Att vi inte fick någon klar orsak förvånar mig inte. Det som hände var att någonstans i utvecklingen så har det gått snett, och av någon anledning bildades det då massor av vätska i buken, runt lungorna och i huvudet. Detta gjorde att lungorna inte kunde utvecklas, och att hjärtat helt enkelt inte orkade.
Läkaren sa att eftersom jag fått mens och inte har ont eller några besvär, så finns det ingen orsak att inte försöka igen så snart vi är redo. Också skönt att höra. Nästa gång ska vi få extra kontroller, och även göra nupp eller vad det heter, när de kikar på nacken i v12 (tror jag). Trots att det inte var något kromosomfel så kommer de kika efter sånt eftersom nacken är ett väldigt stort orosmoment för oss nu.
Det känns skönt att ha det där besöket avklarat, på något sätt känns det som ett slags avslut. Det var den sista officiella grejen vi skulle göra för bebisen. Nu kan vi sluta oroa oss för honom, och han kan sova gott i himlen.
Tack fina människor!
Vi ska åka till släkten imorgon, jag ser inte fram emot det alls men jag tror det blir ganska bra när vi väl kommit dit. På morgonen ska vi först åka till minneslunden.
Jag hoppas att ni får en fin jul också, med lugn och ro.
Kram!
månälva skrev 2009-01-04 20:07:31 följande: