Jag räcker inte till! Kan inte sitta känguru dag och natt på sjukhuset!

Uppsala, där man just nu har känguru-konferens

Hur lång sjukhusvistelse hade ni?

Tack snälla för alla svar! Efter att ha läst alla kloka råd känner jag mig lite starkare och säkrare på att vi måste prata med läkaren, och personalen, och klargöra att det är VI som måste få diktera villkoren just nu.

Senare ska vi flytta till sjukhuset och vårda sonen därifrån och då blir det givetvis 24h/dygnet där men nu... Vi, eller jag, som jag antar blir den som mestadels får bo där sedan, måste vila nu för att orka hela de här resan. Och fem-sex timmars känguru är ju bättre än inga timmar alls. Och en utvilad mamma är en glad mamma och en glad mamma i fem timmar är bättre än en deprimerad mamma i tio timmar... Jag är ganska övertygad om att jag kommer att må ännu sämre om jag pressar mig mer. Det är så psykiskt påfrestande att stirra på dessa kurvor, känna adrenalinet då tuben kläggas igen av slem, sorgen och de förbjudna känslorna då det kommer in "prematurer" på två kilo som skriker för full hals, tristessen över att inte se dagsljus, inte veta vad det är för väder eller vad klockan är- dygnsuppfattningen ändras totalt när man befinner sig i en källare och så tropikvärmen som är mysig i en timme men sövande efter en dag.

Nej. Det får fortsätta såsom vi gjort hittils. Tids nog kommer minst en av oss att bo där. Om allt går som det ska...

TACK snälla för alla svar!!

Om det vore så enkelt som att bära, vyssja och sjunga skulle det vara kanon (jag är sjalbärare sedan tidigare) men det rör sig om en liten person på 700 gram som ligger i respirator. Tuben är OTROLIGT lägesberoende och om jag flyttar min arm lite lite så kan tuben hamna fel och han får ingen luft... Inte läge att flytta sig direkt Men det blir givetvis bättre ju större han blir och riktigt mysigt när han väl kommer ur respiratorn och cpapen. Men nu är det bara en påfrestning och efter 3 timmar i ett läge i sängen är man trött och har ont i ryggen.

Kängurumetoden är ju bra på många sätt, den minskar vårdtiden, infektioner och dödlighet men ibland undrar jag om det inte blivit hysteri på sjukhuset (eller att de, liksom vid amning, får bidrag efter hur många som använder kängurumetoden). Ett påpass litet barn behöver kanske mer lugn och ro i en livmoderliknande miljö än att bäras i- och ur kuvösen flera gånger per dag, kylas ner osv. Det är någonting hela tiden; mat, blöjbyte, medicinering, vändningar, kontroller...barnet får liksom aldrig komma till ro. Och mitt i allt ska de flyttas över till föräldrarna i kängurumetoden. Det är inte så att jag inte VILL bära mitt barn, givetvis vill jag det, men det måste ju vara någon måtta på det hela (inte bara att sjukhuset får bra "känguru-rykte" eller ekonomiska bidrag för att många sitter känguru i timtal). Jag vill må bra, inte vara en siffra i statistiken.

Tack för era svar! Känns skönt att fler känner igen sig i problemet...

Igår hade vi samtal med läkaren (som tyckte att vi borde sitta mer) och vår kontakt ssk och usk. Jag har även kontaktat kuratorn för råd och stöd angående det här. Det var bra att prata med dem och förklara läget. Vi är "på gränsen" att bryta ihop känns det som och behöver verkligen få vara hemma i lugn och ro på kvällarna och sköta om de andra barnen (och varandra) och ladda batterierna inför nästa dag på neo. Att en av oss skulle åka till sjukhuset på kvällen känns inte som ett alternativ alls faktiskt. Det är bättre att vi lägger oss i tid så att vi orkar upp på morgonen och att vi kan få i oss riktig mat, hinner läsa läxor, tvätta, mata djur etc etc. Det är ju mycket som ska fixas i ett hem även fast vår ribba är sänkt till "överlevnadsnivå".

Hursomhelst. De var förstående och sa att vi ska göra det som passar oss, och familjen, bäst. Ssk och Usk var ju jätteförstående medan läkaren var tvungen att återigen säga att han tycker att vi ska vara där mer, i den mån vi orkar. Phu. Känns som att man måste vara så t y d l i g med vissa för att inte bli uppäten...

Tack för att ni finns!