lämna eller inte lämna sambon pga bonusbarnet?

Ibland går det bra med sambons son...Men oftast blir jag frustrerad o mår riktigt dåligt för att han finns. Jag är mer deprimerad än förut och känner mig instängd o fast. Jag tar mycket hand om sonen och tycker om honom på mitt sätt o han är en utsatt pojke på ett vis då han inte har så mkt kontakt med sin mamma. Men han vet inte om något annat o han har det bra med sin pappa o det går absolut ingen nöd på honom.

Men känslan av att han hela tiden är i vägen blir mer o mer påtaglig för varje dag. Inte en enda hel helg sen jag flyttade ihop med min kille har vi varit utan sonen.

Nu väntar vi ett gemensamt barn o jag vet inte om jag orkar stanna hos min sambo. Jag älskar min sambo så mycket men jag har tappat en bit av mig själv sen vi blev ihop. Och hur jag än vrider o vänder på det så kommer jag alltid fram till att det är hans son som spökar i tankarna o jag blir otroligt deprimerad när jag tänker på att han finns. Jag vet också att sonen betyder mer än vad jag o vårat ofödda barn gör då sambon har sagt att han inte alls kommer att kämpa för sitt nya barn om vi skulle separera...Han skulle aldrig ta ifrån mig vårdnaden från henne...O just nu när jag mår dåligt så tolkar jag det på mitt eget sätt....Att han egentligen skiter i oss o sätter sin son framför allt hela tiden. Är så trött på hela min situation att jag kan spy...Jag gråter o mår dåligt varje dag när inte sambon ser pga av tanken på hans son. Hela tiden ett jävla daltande med den där ungen...
Jag har även blivit hotad till livet av sonens mamma o hon ger aldrig upp i sin vendetta mot mig o jag vet att det är också en bit som jag kommer få leva med om jag väljer att stanna hos min sambo. Hon är ett psykfall (även på pappret) o såna människor vet inte när dom ska lägga ner....Människan bor granne med oss numera o man vet aldrig när hon dyker upp...

Vet inte vad jag vill med detta inlägg...Ville skriva av mig o kanske höra andra liknande historier. Hur har ni hanterat detta. Någon som lämnat sitt förhållande pga av att ni mått så pass dåligt pga av bonusbarn? Tyvärr blir det ju helt fel riktat när mitt ogillande är emot sonen men jag kan inte styra över dom tankarna...O hade det inte varit för sonen så hade ju saker o ting varit hundra gånger lättare för oss...

O säg nu inte "du visste ju att han hade barn"..JA jag visste det men saker o ting har förvärrats i situationen med biomamman och hon tar numera aldrig hand om sin son ALLS.
Gud vad jag babblar..Hoppas ni förstod vad jag ville förmedla o behövde prata ut om...

Anonym

Äldre 15 Oct 21:04

#1

"du visste att han hade barn" - så säger folk som aldrig varit i situationen, det är lätt att dömma när man inte har en jävla aning vad man pratar om!

Jag känner igen mig i mycket av det du skriver - även fast man göra sitt bästa för att tycka om dom så hade man ju helst velat ha en egen familj med den mannen man älskar.

Jag mår väldigt dåligt när hans barn kommer oxå...jag trivs inte i mitt eget hem....samtidigt älskar jag honom och vill jhu han...vill bara inte ha dom.

Kanske låteer elakt, men det e så många känner....

Anonym

Äldre 15 Oct 21:05

#2

Res bort och vila upp dig ett tag, då får du perspektiv!
Åk själv! NU!

Anonym

Äldre 15 Oct 21:05

#3

När jag läser såna här inlägg...... ja, du är iaf inte ensam om denna sits...... så tänker jag alltid:
Bli särbo istället. Då lämnar du inte din man, bara hans barn så att säga.

Anonym (Å)

Äldre 15 Oct 21:11

#4

Jag har också många ggr funderat på om jag ska gå pga styvbarnen (vill ej kalla dem för bonusbarn, för de är f-n ingen bonus anser jag). Jag har inget emot dem, egentligen, så det är nog mig det är fel på.

Min sambo o jag var särbos länge i början o när jag var hemma hos honom o hans barn så kändes det jättebra! Men sen när vi skaffade ett gemensamt hem, så kändes det helt plötsligt som att de inkräktade på mitt liksom. De bara finns. Ohc stökar ner. Och jag får sköta all tvätt, städning o matlagning plus ta hand om vårt eget barn (samt det som kommer snart). SAmbon säger att jag kan skita i att städa, men jag har mkt lägre toleransnivå än honom. Och tvättar jag liks min o sonens tvätt kan jag ju tvätta allas. Men vika deras kläder får sambon banne mig göra.

Barnen är 16 o 14 o jag bara längtar tills de flyttar. Om jag står ut så länge...=(

Anonym (nyfiken)

Äldre 15 Oct 21:15

#5

Anonym (rådvill) skrev 2008-10-15 20:55:27 följande:

Ibland går det bra med sambons son...Men oftast blir jag frustrerad o mår riktigt dåligt för att han finns. Jag är mer deprimerad än förut och känner mig instängd o fast. Jag tar mycket hand om sonen och tycker om honom på mitt sätt o han är en utsatt pojke på ett vis då han inte har så mkt kontakt med sin mamma. Men han vet inte om något annat o han har det bra med sin pappa o det går absolut ingen nöd på honom. Men känslan av att han hela tiden är i vägen blir mer o mer påtaglig för varje dag. Inte en enda hel helg sen jag flyttade ihop med min kille har vi varit utan sonen. Nu väntar vi ett gemensamt barn o jag vet inte om jag orkar stanna hos min sambo. Jag älskar min sambo så mycket men jag har tappat en bit av mig själv sen vi blev ihop. Och hur jag än vrider o vänder på det så kommer jag alltid fram till att det är hans son som spökar i tankarna o jag blir otroligt deprimerad när jag tänker på att han finns. Jag vet också att sonen betyder mer än vad jag o vårat ofödda barn gör då sambon har sagt att han inte alls kommer att kämpa för sitt nya barn om vi skulle separera...Han skulle aldrig ta ifrån mig vårdnaden från henne...O just nu när jag mår dåligt så tolkar jag det på mitt eget sätt....Att han egentligen skiter i oss o sätter sin son framför allt hela tiden. Är så trött på hela min situation att jag kan spy...Jag gråter o mår dåligt varje dag när inte sambon ser pga av tanken på hans son. Hela tiden ett jävla daltande med den där ungen...Jag har även blivit hotad till livet av sonens mamma o hon ger aldrig upp i sin vendetta mot mig o jag vet att det är också en bit som jag kommer få leva med om jag väljer att stanna hos min sambo. Hon är ett psykfall (även på pappret) o såna människor vet inte när dom ska lägga ner....Människan bor granne med oss numera o man vet aldrig när hon dyker upp...Vet inte vad jag vill med detta inlägg...Ville skriva av mig o kanske höra andra liknande historier. Hur har ni hanterat detta. Någon som lämnat sitt förhållande pga av att ni mått så pass dåligt pga av bonusbarn? Tyvärr blir det ju helt fel riktat när mitt ogillande är emot sonen men jag kan inte styra över dom tankarna...O hade det inte varit för sonen så hade ju saker o ting varit hundra gånger lättare för oss...O säg nu inte "du visste ju att han hade barn"..JA jag visste det men saker o ting har förvärrats i situationen med biomamman och hon tar numera aldrig hand om sin son ALLS. Gud vad jag babblar..Hoppas ni förstod vad jag ville förmedla o behövde prata ut om...

Varför bli gravid med en man du inte vet om du vill leva med?

Anonym

Äldre 15 Oct 21:20

#6

16 och 14? Då ska de banne mig hjälpa till med ganska mycket i hemmet!
Blir så j***a arg när jag ser att föräldrar curlar sina barn långt upp i åldrarna.
VAD tjänar DET till?? Ska de få gå en kort kurs några veckor innan de flyttar hemifrån då så det vet hur den RIKTIGA världen fungerar?

Fattar verkligen inte att man vill sina barn så illa, att inte få börja tvätta, laga mat, städa och göra i ordning sina ryggsäckar till nästa dags utflykt är det minsta man kan begära av alla från minst 12 år. Amen!

Från
Bio bonus förskolärare och fru!

nika

Äldre 15 Oct 22:56

#7

Anonym (rådvill) skrev 2008-10-15 20:55:27 följande:

Ibland går det bra med sambons son...Men oftast blir jag frustrerad o mår riktigt dåligt för att han finns. Jag är mer deprimerad än förut och känner mig instängd o fast. Jag tar mycket hand om sonen och tycker om honom på mitt sätt o han är en utsatt pojke på ett vis då han inte har så mkt kontakt med sin mamma. Men han vet inte om något annat o han har det bra med sin pappa o det går absolut ingen nöd på honom. Men känslan av att han hela tiden är i vägen blir mer o mer påtaglig för varje dag. Inte en enda hel helg sen jag flyttade ihop med min kille har vi varit utan sonen. Nu väntar vi ett gemensamt barn o jag vet inte om jag orkar stanna hos min sambo. Jag älskar min sambo så mycket men jag har tappat en bit av mig själv sen vi blev ihop. Och hur jag än vrider o vänder på det så kommer jag alltid fram till att det är hans son som spökar i tankarna o jag blir otroligt deprimerad när jag tänker på att han finns. Jag vet också att sonen betyder mer än vad jag o vårat ofödda barn gör då sambon har sagt att han inte alls kommer att kämpa för sitt nya barn om vi skulle separera...Han skulle aldrig ta ifrån mig vårdnaden från henne...O just nu när jag mår dåligt så tolkar jag det på mitt eget sätt....Att han egentligen skiter i oss o sätter sin son framför allt hela tiden. Är så trött på hela min situation att jag kan spy...Jag gråter o mår dåligt varje dag när inte sambon ser pga av tanken på hans son. Hela tiden ett jävla daltande med den där ungen...Jag har även blivit hotad till livet av sonens mamma o hon ger aldrig upp i sin vendetta mot mig o jag vet att det är också en bit som jag kommer få leva med om jag väljer att stanna hos min sambo. Hon är ett psykfall (även på pappret) o såna människor vet inte när dom ska lägga ner....Människan bor granne med oss numera o man vet aldrig när hon dyker upp...Vet inte vad jag vill med detta inlägg...Ville skriva av mig o kanske höra andra liknande historier. Hur har ni hanterat detta. Någon som lämnat sitt förhållande pga av att ni mått så pass dåligt pga av bonusbarn? Tyvärr blir det ju helt fel riktat när mitt ogillande är emot sonen men jag kan inte styra över dom tankarna...O hade det inte varit för sonen så hade ju saker o ting varit hundra gånger lättare för oss...O säg nu inte "du visste ju att han hade barn"..JA jag visste det men saker o ting har förvärrats i situationen med biomamman och hon tar numera aldrig hand om sin son ALLS. Gud vad jag babblar..Hoppas ni förstod vad jag ville förmedla o behövde prata ut om...

Du låter ju helt trängd och uttröttad! Inte en enda helg utan sambons son sedan ni flyttade ihop och granne med sambons psykfall. Sämre läge med mamman och du är gravid.

Håller med den föreslog att du ska ta semester. NU!

När du kommer tillbaka kanske du orkar ta tag i att flytta. Med sambon men bort från mamman. Du får också ta ett snack med pappan om hur ni ska lösa det för pojken. Det är inte du som ska ta hand om honom utan det ska vara din sambo! Om han inte kan möta upp bättre kanske du ska fundera på att bli särbo. Då är han TVUNGEN att lösa det.

Anonym (rådvill) Trådstartaren

Äldre 16 Oct 08:08

#8

Anonym (nyfiken) skrev 2008-10-15 21:15:59 följande:

Varför bli gravid med en man du inte vet om du vill leva med?

ja...nu är jag ju höggravid så det är ju lite sent påtänkt ...som sagt..hela situationen har förvärrats efter hand...o sånt vet man ju inte när allt är bra i början...

Nidorina

Äldre 16 Oct 08:55

#9

Ta semester! Ta inga beslut om skilsmässa osv nu när du är gravid. Men res bort ensam och vila upp dig (inte så långt bort kanske om du är höggravid :) )så får din man ta ansvaret en tid. Du behöver vila!

Anonym (rådvill) Trådstartaren

Äldre 16 Oct 09:43

#10

jaa...semester kan jag ju ta några dagar..Vad jag inte skrev i trådstarten är att jag har egna barn som tyvärr kommer i skymundan pga av allt strul med styvsonen..Men mina underbara barn är lite större och har god o regelbundet umgänge med sin pappa även om dom bor här med oss på heltid. Så visst kan jag komma iväg några dagar men vem ska då ta hand om styvsonen när min sambo jobbar obekväma tider. Skulle ha gått på vattengympa häromdagen då jag har svår foglossning men sambon jobbade kväll o jag var då tvungen att ta hand om styvisen. Mina barn klarar sig själva några timmar så för deras skull behöver jag ju inte avstå från såna aktiviteter,men jag är då fast med styvsonen istället.

Funderar på om jag ska åka till landet några dagar nu när mina barn ska till sin pappa...Det ligger inte så långt ifrån våran bostad men väl där får jag kanske lugn o ro o kan tänka över min framtid. Med eller utan sambo men dock kanske särbo.

Jag vet varken ut eller in o det känns som jag inte räcker till. Jag vill vara en perfekt styvmamma men jag klarar inte det längre. Jag får kapitulera i den rollen för jag har kämpat o kämpat men jag förlorar så mycket av mig själv på vägen att jag kommer bara bli en spillra om jag ger upp för mycket av mig själv pga styvisen o min sambo.

(jag städar själv utan hjälp från sambon. Tvättar ,lägger in all tvätt i skåpen. Jaa...orkar inte nämna allt jag gör hemma men det är i princip allt.)

Min sambos roll gällande MINA barn vet jag inte då han inte tar ansvar för fem öre gällande dom. Trots att sambon börjar lite senare på morgonen kan han inte hjälpa mig just nu när jag har mina krämpor o trots allt är sjukskriven sista tiden tills bebisen kommer, med att få iväg mina barn till skolan. Utan han ligger hellre o sover en kvart extra o går upp o åker iväg med sin son till dagmamman.Resten av dagen är upp till mig. Hämtning av hans son,städning,matlagning,läggning av hans son. Plus att jag ska läsa läxor med mina barn o ha lite tid med dom.

Allt medans biomamman bara glassar omkring,skiter i sin son, o kör sin personliga vendetta mot mig o min omgivning. Sambons mamma som inte orkar ta hand om sitt barnbarn då hon tycker att det numera är mitt ansvar.
Gud vad jag spyr galla över min situation...Men kärleken till sambon finns mycket stark o det är därför jag orkat kämpa så länge med hela situationen.
Tack för att ni orkat lyssna ....

lämna eller inte lämna sambon pga bonusbarnet?

INNEHÅLL