Barnens första bok - hemsk ramsa!

PS. Därmed inte sagt att jag skulle vilja läsa den i en vuxenbok heller!
Personligen gillar jag inte alls texten och speciellt i en barnbok tycker jag att den är direkt olämplig!

Full av förhoppning:
Jag försöker vara en pedagogisk förälder, lyckas ibland och misslyckas ibland.
Nej, jag är inte utbildad barnpedagog, men däremot ingår pedagogik i min utbildning.

Vad lär ramsor oss överhuvudtaget? Är inte ramsornas roll att bygga upp en god språklig medvetenhet hos barn? Att ilska är en lika viktig känsla som sorg och glädje tycker jag är viktigt att lyfta fram!

Jag förstår inte varför ramsan ska vara med i "BARNENS FÖRSTA BOK" och speciellt när barnen får den när de är 8-9 månader?!
Ska man absolut ha en sådan ramsa med i en BARNBOK, så kan man väl lägga med den i en bok som delas ut när barnet är större och man kan förklara innebörden.
Barnens första bok för mig är en bok med t.ex några av de mest kända vaggvisorna och ramsorna, som typ "Rida, rida Ranka"
Visst, man behöver inte läsa just den ramsan för sitt barn, men det är ändå ingen trevlig ramsa att ha med......

Jag skriver som JAG tycker och tycker inte att folk behöver ifrågasätta VARFÖR jag blir upprörd och varför jag inte gillar ramsan....försökte förklara varför när jag skrev inlägget!

Känner mig lite udda i sällskapet.

Men jag gillar faktiskt ramsan.
Håller med det *full av förhoppning* skriver längre upp, att det är precis som ett barns upplevelse, och deras känslor måste bekräftas och bearbetas *en helt oerfaren syn på det hela - saknar pedagogisk utb, har inga egna barn*

kan oxå förstå *Sannah* här ovan, att detta inte är ngt för de allra minsta, men kanske kan den då lära föräldrarna ngt.

***tihi***
Det är bra att vi människor är olika.

Indigo: ramsan beskriver inte ett beteende utan en vilja! Det står ex. "jag vill slå dig", det betyder inte "jag slår dig". Att vilja och att göra är två olika saker, och det är ju en av de saker som ett litet barn jobbar med att förstå. Kan iofs hålla med Sannah om att det inte passar de allra minsta, men att det skulle passa bättre för vuxna tycker jag är att fördumma barnet.

Personligen hoppas jag att mina framtida barn ska kunna känna sig sådär arga på mig - och kunna sätta ord på det, precis som dikten gör! Jag hoppas naturligtvis inte att de ska slå mig, men jag hoppas att de ska känna att det är ok att ibland bli så arg att man skulle vilja slå någon, även om denna någon är mamma eller pappa, som man också älskar. Visst, just denna dikt kanske inte lär barnen ett alternativt sätt att uttrycka känslan, men den bekräftar känslan och sätter ord på den. Tycker att Full av förhoppning sa det så bra: dikten åtföljs väl av ett samtal mellan färälder och barn!?

Ofta är vi vuxna så måna om att barn ska le och skratta hela tiden. Så fort de gråter/skriker/ser uttråkade eller sura ut så viftar man med något framför dem eller jollrar så att de ska bli glada igen. Då är vi vuxna nöjda. Risken är att barnet snabbt lär sig att det tydligen inte är ok att vara arg/ledsen/uttråkad. Man ska vara glad o nöjd o lycklig och är man inte det så är et ett problem och något fult. Inte så lyckat...

Denna dikt av Karin Boye _älskade_ jag när jag var liten. Den är riktigt härligt elak och jag var ganka snäll o hämmad... Blunda nu alla känsliga läsare

Från en stygg flicka

Jag hoppas du inte alls har det bra.
Jag hoppas du ligger vaken som jag
och känner dig lustigt glad och rörd
och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått
att lägga dig rätt för att sova gott.
Jag hoppas det dröjer en liten stund...
Jag hoppas du inte får en blund!

Höstsjö, jag menade inte att mitt barn inte ska KUNNA känna såhär utan att h*n förhoppningsvis inte ska BEHÖVA göra det. Om mitt barn t.ex. skulle säga "Du hör aldrig på när jag vill säga något." eller "Du tror aldrig att jag kan något." som i ramsan så skulle jag nog känna att jag hade misslyckats i något avseende. Det verkar som om de som kritiserar mina inlägg ovan inte har läst dem så noga utan utgår ifrån att jag anser att barn "ska synas men inte höras" ungefär. Jag menar återigen att det finns olika sätt att förhålla sig till barn och uppfostran och jag har verkligen inte patent på den ultimata pedagofiska lösningen. Däremot går det ofta trender i pedagogiken, (det som gällde på 70-talet kan ibland avfärdas idag t.ex.) så det gäller förstås att ta till sig det som man själv anser givande. Jag har fått en del inblick i barnuppfostran inom olika kulturer och synen på barn här i Sverige är t.ex. inte universell eller neutral, det finns helt enkelt många alternativa lösningar på samma problem och så länge man bemöter barnet med respekt är det svårt att hävda att det ena är bättre än det andra. Jag har min högst subjektiva uppfattning som får stå för mig. Jag tror ändå att vi alla som skriver i denna tråd har de bästa intentioner för våra barn oavsett hur vi väljer uppfostra dem.

Jag tror att man som förälder kommer att komma i situationer då man genom sin föräldraroll kommer att utsätta barnet för frustration. Utifrån det jag har läst om utvecklingspsykologi så är det viktigt för ett barn att utsättas för frustration för att det ska utvecklas. Jag tror personligen att det är av stor betydelse att man som förälder kan identifiera barnets känslor (jag tycker om Bions teori om containerfunktionen tex) och sedan återge känslorna i en lite mer, för barnet, "ofarlig form". Dvs man hjälper barnet att identifiera/bearbeta/införliva sina känslor. Ilska är inte någon farlig onormal känsla (vilket vi alla nog är överrens om), och det är naturligt att uppleva frustration och ilska till sina föräldrar. Jag tror inte att man behöver vara "misslyckad" som förälder för att ha nytta av ramsor som denna. Att däremot inte bekräfta barnets ilska tror jag är mer skadligt för barnet, då jag tror att barnet kommer att vända ilskan i större utsträckning mot sig själv. Jag tror att man skapar neuroser hos barnet om man inte hjälper det att bearbeta / genom att "förbjuda/tysta ner" dess känslor.
Höstsjö: jag tyckte och tycker fortfarande om Boyes dikt

Höstsjö: Visst är det skillnad på känslan att "vilja slå" och beteendet "att slå". Men för ett litet barn är denna skillnad faktiskt ibland "hårfin".
Min erfarenhet är att om barnet säger att det _vill_ slåss, så är det också nära att det faktiskt _gör_ det. Därför tror jag att ramsan ibland kan förstärka barnens ilska. Om dom inte var riktigt så arga som i ramsan så kanske dom blir det? Lite av självuppfyllande profetia kanske?

Men visst, alla barns känslor ska man ta på allvar och det är viktigt att lyssna på barnen. Jag försöker pränta in i mina barn att man FÅR bli arg, men man får aldrig. aldrig slåss! Så även om jag inte gillar ramsan så är det visst tillåtet att bli arg hemma hos oss. Blir ju det även själv emellanåt Och- vi brukar prata om det efteråt. Men det allra viktigaste tycker jag är HUR man HANTERAR ilskan.

Jag förstår era argument ni som tycker annorlunda, (och vill inte trampa någon på tårna) men jag kan ändå inte hålla med er här! Ramsan anser jag fortfarande är olämplig i en bok för små barn.
/Stina

PS. Visade denna ramsa för min 11-årige son. Endast ramsan - utan färgade åsikter om den. Ville höra enbart hans åsikt. Visst, han är inte representativ för alla barn men jag ville veta just _hans_ åsikt, utifrån _hans_ lite äldre barnperspektiv. (Observera: Jag skulle aldrig läsa den för min andre son, femåringen). En mening plockade sonen ut som han föll för: "Det är du som är dum dum dum". Så flinade han och sa att det var så han tyckt om mig idag. (Vi hade väl inte vår bästa dag, men det är uppklarat nu ). Men - tillade han - han gillade inte texten. Han kände inte igen sig för övrigt och skulle föredra något om hur man löser upp ilskan på slutet. Någon sorts försoning. Tycker jag också!

Ramsan handlar om YNGRE barn som inte kan uttrycka sina känslor verbalt... därav orden
"Du hör aldrig på
när jag vill säga något.
Du fattar aldrig
när jag vill förklara.
Du tror aldrig att jag kan något."

Det ÄR ju så... vi förstår inte alltid vad de vill eftersom de inte kan uttrycka sig i ord... vi tar på dem skorna för att det ska gå snabbt, när de isjälva verket vill prova själv... öva och erövra världen på egen hand... inte förrän "kan fälv" kommer så greppar vi.

Dikten är MYCKET pedagogisk och jag är förskollärare och har barn mellan 1-5 år. Denna dikt lämpar sig bäst för 2-3 åringar.
Och det uppmuntrar INTE till våld eller ökad ilska utan sätter bara ord på deras känslor när vi inte hör och inte förstår för att barnen kommunicerar utan ord. De biter och river av frustration, oftast inte av ren ilska!

Läs dikten med rätt tonfall...ledsamt och truligt som om en 3 åring skulle ha sagt det... då kanske ni ser dikten med andra ögon.