Biologisk förälder
Hej!
Trevligt att du delar med dig av din historia. Vi ska själva adoptera inom landet och funderar ju lite pâ det där om hur det kan bli när vârt barn börjar söka sina rötter, eftersom det kommer att bli relativt lätt..
Vâr adoptionsorganisation uppmanar alla att INTE ta nâgon direktkontakt med sin biologiska familj utan istället gâ genom adoptionsbyrân som kan bereda terrängen sâ att säga, för att ett eventuellt möte ska bli en positiv (om möjligt) upplevelse och inte en chock...
Om jag vore du sâ skulle jag nog ta kontakt med exempelvis adoptionsrâdgivarna (om du söker pâ internet sâ ser du när de har telefonrâdgivning). De kanske kan hjälpa dig med râd, eftersom de har specialkunskap inom adoption. Om du bestämmer dig att 'gâ bakom ryggen' pâ din bio-pappa och ta kontakt med ditt halvsyskon sâ fâr du nog förbereda dig pâ rätt negativa reaktioner. Det skulle inte bli lätt för tjejen att fâ reda pâ en sân här grej frân nâgon annan än sin egen far.... sâ hon lär nog inte bli tacksam och 'glad' över nyheten... Och dessutom innebär ju en adoption egentligen att man klipper av alla band för all framtid, sâ kanske kan man inte klandra din bio-pappa...? Bara en liten tanke, fast det kanske inte är det du vill höra.. och det skriver jag ju mer utifrân vâr egen situation...
Min sambos pappa har i alla fall varit med om nâgot liknande. Han fick, i 65 ârs âldern (!) reda pâ att han hade ett halvsyskon. Detta halvsyskon (som min sambos farfar inte hade velat kännas vid) hade vid ett par tillfällen försökt ta kontakt med sin far, men han nekade till att han faktiskt var pappan... Hur som helst när pappan gick bort sâ tog den här mannen kontakt med halvsyskonen - dâ fanns det liksom ingen familj att 'förstöra' längre. Och nu, vid 70 ârs âlder sâ har alla halvsyskon äntligen kontakt... Fast sâ länge kanske du inte vill vänta. 
Hur du än bestämmer dig för att göra sâ tycker jag att du kan be adoptionsrâdgivare om râd.
LYCKA TILL!