Vad är rätt? Leva i en relation bara för barnen, eller separera och bara tänka på sig själv!! (Ja bara tänka på sig själv menar jag ju inte så klart, men det är så min sambo tycker att man gör om man lämnar familjen bakom sig) Min åsikt är en helt annan. Jag tror på att man kan vara en lika bra förälder, om inte bättre när man mår väl i sin själ. Ska man låta sig övertalas att stanna i en relation/familj mot sin vilja? Hjälp!
Nej det skaman inte, mår man dåligt i en relation så går det ut över familjen/barnen och ger även demfel signaler. De lär sig att det är fel att lämna en disfuntionell relation för att må bra själv.
Faktum är ju att om du mår bra så mår barnen, även om föräldrarna inte är tillsammans så kan man som barn ha en fullt fungerande relation till båda sina föräldrar och vara lycklig.
Tycker absolut inte att man ska stanna i ett förhållande om det inte e bra, jag gjorde det i flera år...för barnens skull intalade jag mig hela tiden...
Men, om sanningen ska fram...hur bra mår då barnen när jag inte mår bra...när jag ständigt var spänd, obekväm, orolig...
Inget vidare...
Jag var också rädd för hur jag skulle klara mig själv...ekonomiskt, har gård, djur o 2 barn...låg lön...
Men! det fick bära eller brista!
Jag bestämde mig!
Om mina barn ska kunna må riktigt bra så måste jag må bra ...annars så finns jag ju inte där för dem 100%...
Visst var det jobbigt i början...en hård kamp, men jag pratade mycket med mina barn och vi tog oss tid för varandra...
Min dotter, tonåring, är mycket mer avslappnad, hon märker att jag är det med, hon pratar med mig om allt idag, det gjorde hon inte förut...hon kände ständigt att något var fel, men inte vad...
Jag tror, eller vet när det gäller oss, att det här är det rätta beslutet!
-Visst är det tufft, visst var det många jobbiga dagar o nätter,
men, jag mår bra för första gången på lääääääääääänge och mina barn med.
Vi har kommit in ordentligt i vår vardag och trivs med det.
Det jag trodde skulle va svårast var för min lilla son, han förstod ju inte riktigt, men...han tyckte att det skulle bli kul att ha 2 rum, ett hos pappa o ett hos mig...fungerar jättebra!
Att stanna för barnens skull är inte för barnens bästa. Barnen känner så väl när man mår dåligt. Bättre separerade föräldrar som mår bra för det kommer barnen till godo mer. Man tänker inte bara på sig själv när man väljer att separera. Man tänker på barnen med, att barnen inte ska behöva växa upp i en olycklig familj. Jag tror inte en sekund på att det finns nåt barn som är lyckligt med föräldrar som mår dåligt.
Att lämna min fd var det bästa jag gjort. Visst det var tufft att va ensamstående, men inte ens hälften så tufft som att leva i en dålig relation.
Att man är separerade behöver inte vara dåligt för barn. Det som avgör om det är bra eller dåligt hur föräldrarna haterar situationen. Kan man samarbeta och barnen får möjlighet att prata och bearbeta det som är jobbigt tror jag att det är det bästa i det långa loppet. Sen är det självklart så att alla barns dröm är att mamma och pappa ska bo ihop men saker fungerar inte alltid. De måste lära sig acceptera det.
Tack för er bekräftelse på att jag inte tänker helt fel, jag känner mig kluven men tror ändå att det blirbra för barnen om vi separerar. Jag är bara så besviken på mig själv för att det inte blev som jag hoppats och trott, det här med familj alltså.
Är i samma sits.Vi går nu i familjerådgivning.Sista halmstråt.
Vi går också till en familjerådgivare, känns vissa dagar som att det funkar jättebra, medans vissa dagar skulle kunna strykas ur almanakan. Sista halmstråt, ja kanske! Jag vet inte längre, känner mig uppgiven idag.Men det måste ju var meningen att livet ska vara bättre än så här??
Har de gett dig något?Här går de inget vidare.Min särbo e hopplös.Pratar knappt eller så säger han saker som han sen inte står för.
Mitt problem är att avslutar vi vårt förhållande....om man nu kan kalla det för de.....så står jag helt ensam.Har ingen familj som vill veta av mig o få upptagna vänner.
Tragiskt egentligen hur beroende jag e av särbon.
Det låter som att du har gett upp redan egentligen, även om ni går i familjerådgivning.
Är det så du känner så är det ju bara att gå vidare.
Hur tar din sambo det när du ventilerar de här tankarna på rådgivningen?
För att familjerådgivning ska fungera så måste det ju finnas en önskan bakom att få det att fungera, men är det känslorna som har tagit slut, eller vad är det som är problemet i relationen?
Och framförallt - man har ju alltid en relation till den man har barn med, om inte annat så för hämtning och lämning...