Vad är rätt? Leva i en relation bara för barnen, eller separera och bara tänka på sig själv!! (Ja bara tänka på sig själv menar jag ju inte så klart, men det är så min sambo tycker att man gör om man lämnar familjen bakom sig) Min åsikt är en helt annan. Jag tror på att man kan vara en lika bra förälder, om inte bättre när man mår väl i sin själ. Ska man låta sig övertalas att stanna i en relation/familj mot sin vilja? Hjälp!
Tack för er bekräftelse på att jag inte tänker helt fel, jag känner mig kluven men tror ändå att det blirbra för barnen om vi separerar. Jag är bara så besviken på mig själv för att det inte blev som jag hoppats och trott, det här med familj alltså.
Är i samma sits.Vi går nu i familjerådgivning.Sista halmstråt.
Vi går också till en familjerådgivare, känns vissa dagar som att det funkar jättebra, medans vissa dagar skulle kunna strykas ur almanakan. Sista halmstråt, ja kanske! Jag vet inte längre, känner mig uppgiven idag.Men det måste ju var meningen att livet ska vara bättre än så här??
Har de gett dig något?Här går de inget vidare.Min särbo e hopplös.Pratar knappt eller så säger han saker som han sen inte står för.
Mitt problem är att avslutar vi vårt förhållande....om man nu kan kalla det för de.....så står jag helt ensam.Har ingen familj som vill veta av mig o få upptagna vänner.
Tragiskt egentligen hur beroende jag e av särbon.
Det låter som att du har gett upp redan egentligen, även om ni går i familjerådgivning.
Är det så du känner så är det ju bara att gå vidare.
Hur tar din sambo det när du ventilerar de här tankarna på rådgivningen?
För att familjerådgivning ska fungera så måste det ju finnas en önskan bakom att få det att fungera, men är det känslorna som har tagit slut, eller vad är det som är problemet i relationen?
Och framförallt - man har ju alltid en relation till den man har barn med, om inte annat så för hämtning och lämning...