Ledsen efter utvecklingssamtal.

Jag tycker nog också att problem ska tas upp i det vardagliga mötet med föräldern och på utvecklingssamtal ska man ta upp det positiva, hur barnet utvecklas, och pedagogen ska informera om hur man arbetar med problem som man alltså nämnt tidigare, och hur det utvecklat sig sen man pratade om det sist.
Men sen ser man ju när man själv hämtar sitt barn att många föräldrar liksom kommer springandes varenda dag och slänger på sitt barn kläderna och springer därifrån igen, och då finns ju ingen tid för det vardagliga samtalet. Jag brukar alltid planera in så att jag har tid att stanna en stund vid hämtning och lämning och pratar med personalen om hur de tycker det går, om det hänt något speciellt, och även berätta om det är något speciellt hemma eller om det är nåt som sonen funderar mycket på för tillfället. Tycker det är jätteviktigt att ha den kontakten med personalen, och utan den kontakten skulle inte jag känna mig trygg att lämna mitt barn där.

Men menar du att ni inte har någon kommunikation alls utöver ett utvecklingssamtal per termin!?
Jag har ett barn med speciella behov, så visst problem har funnits hur många som helst, men personalen har ändå kunnat hålla utvecklingssamtal med mig som vart i en POSITIV anda, som gjort mig glad och verkligen belyst hans framsteg och hur de arbetar med saker och även hur jag som förälder kan hjälpa till i arbetet med sonen. Det har aldrig vart snack om att det här och det här är ett problem, för uppstår problem så tar de det med mig direkt, inte flera månader senare på utvecklingssamtalet, för vid det laget brukar vi redan ha en handlingsplan som vi kan diskutera och följa upp. Men det är ju också ditt ansvar som förälder att höra dig för hur det går på förskolan och att ta dig tid att prata med personalen, helst dagligen. För mig är den dagliga kommunikationen superviktig.

Nä men tvärtom tycker jag, det är jättebra för barn att höra att man uppmärksammar det som blir lite tokigt, att både fröken och föräldern tycker att det är viktigt att få rätsida på saker å ting och att man vill ta tag i det och hjälpa barnet att lösa det. För det är ju inte som att barnet inte märker själv om där är ett problem, och barnet är väl oftast den som mår mest dåligt av att det inte fungerar som det ska på förskolan eller i den sociala kontakten. Det handlar ju liksom inte om att man ska skuldbelägga barnet för det som blir fel, bättre än så måste man ju kunna uttrycka sig om man nu jobbar med barn eller är förälder.

Jag uppfattar inte ts som att hon inte vill höra nåt dåligt eller negativt om sitt barn. Men personalen ska INTE lägga fram det som att barnet är ett problem, det är väldigt oproffsigt att se det på det viset för barnet kan aldrig vara ett problem. Barnet kan HA problem med det ena eller andra och det är personalens jobb att hitta ett bra sätt att lösa det på, men barnet kan aldrig VARA ett problem.
Känner flera med barn som har lite speciella behov, och även min son har det. Och jag har hört att vissa kan verkligen inte hantera detta på ett bra sätt och ser det som att "om det inte var för det här barnet så skulle gruppen fungera jättebra" men en grupp fungerar aldrig bra om den inte fungerar för ALLA.
Min son, och alla andra barn, har rätt att inte bli sedda som ett problem på förskolan där de går. Så är det bara, det kan man inte kompromissa med.

fam kaos skrev 2008-11-04 20:13:55 följande:

Jag har haft min son på ett dagis där de såg honom som problemet, och jag har också flyttat honom från den förskolan till en förskola där personalen kunde se hans positiva egenskper och hans potential, där de kunnat hjälpa honom efter hans förutsättningar utan att kritisera honom och ge honom nedvärderande omdömen, och i samband med det har vi fått se alla dessa problem helt försvinna. Så jag vet, det är inte ETT barns fel när gruppen inte fungerar, aldrig någonsin! Och alla barn förtjänar föräldrar som tror på att de är bra och är beredda att försvara dem.

fam kaos skrev 2008-11-05 12:58:11 följande:

Ja jag SER mitt barn och hjälper honom mycket, jag vet vad han har svårt med, han har en språkstörning så han har svårt att uttrycka sig, att förstå muntliga instruktioner. Han behöver också hjälp i den sociala kontakten med andra barn.
Han är den han är, han har sina svårigheter, han behöver mer stöd och hjälp av vuxna än andra barn men han ska inte behöva bli sedd som ett problem för den sakens skull. Han ska inte bli satt i situationer som han inte har möjlighet att klara av utan att få stöd och sen behöva bli utskälld och kritiserad för att han misslyckas. Man måste skapa förutsättningarna för att han ska kunna lyckas, allt annat är bara destruktivt och bryter ner hans självförtroende. Och det ser jag som förälder ingen anledning till att jag ska acceptera.

Och jag ser inte mitt barn och hans problem som att han har negativa och positiva sidor. Han är den han är, jag vill inte ta ifrån honom någon del, eller någon sida. Jag vill hjälpa honom till en utveckling som är för honom positiv och skapa förutsättningarna för att hans egenskaper inte ska orsaka problem för honom.