Har ni fått tillbaka känslorna för Er partner????

*Puff*
*Puff*

Jag tappade känslorna för min man. För hans och barnens skull låtsades jag sedan (inför både dem och mig själv) i tre år att jag hade känslor kvar. Det blev inte bra eftersom min man kände att det inte var äkta och därför sökte han hela tiden bekräftelse från mig och när han sökte bekräftelse så låtsades jag ännu mer och hela situationen gjorde mig extremt irriterad. Så till slut när jag väl pratade med honom så var jag så irriterad på honom att äktenskapet var bortom all räddning.

Nu har vi varit skilda i fem år och jag är inte irriterad längre (det tog flera år att gå över), men jag har heller inga som helst känslor för honom.

Mitt råd är att separera innan man kommer till irritationsfasen för barnen mår bättre av att slippa föräldrar som skriker åt varandra.

Är dom borta såp är dom borta, jag tror inte på att dom skulle komma tillbaka.

Jag har nästan varit där. Visste inte riktigt vad jag kände o kände ingen attraktion av honom. Men vi pratade enormt mycket o så försökte vi ägna oss åt varandra när vi hade lite tid över. Har ett gravt handikappat barn som tar all vår vakna tid. Vi försökte då ta oss bort från vardagen genom att laga mat tillsammans o göra mysig stämning. Man får försöka ta fram sitt minne o kanske göra sånt man uppskattade när man nyss träffats.

Vi har det nu bättre än någonsin o planerar för bröllop i augusti. Ge inte upp utan ge honom lite tid o försök att prata mycket om det, dock bör det nog vara på hans villkor.

Hoppas ni kan lösa detta på bästa sätt!

Vad menas med ge honom lite tid...detta gör så ont!!
Jag går som på nålar hemma...kan inte tänka mig att separera just för barnens skull...och min egen eftersom jag har fortfarande känslor! Vi ska i allafall gå på familjerådgivning och hoppas att det hjälper.
Hoppas det går lika bra som för er!!!

Nej, dom försvann i slutet på 2005/början på 2006, vi är fortfarande sambos och har 3barn tillsammans. Men visst drömmer jag om ett liv utan honom men det måste komma till en viss punkt innan man kan gå isär.

För mig tog det 2-3 månader innan jag kunde säga att Jag älskar dig ... med gott samvete.

Jag vet inte vad folk menar riktigt när de säger att "känslorna är borta".

För normalt tycker man ju om varandra när man levt så länge ihop och nära inpå, om man behandlar varandra väl vill säga.

Så om förutsättningen är att man tycker om varandra och trivs ihop vad är det då som händer?
Attraktion, "pirret" det går ju upp och ned och kräver massor av underhåll för att finnas där.
Tror man att man kan vara som nykär efter åtta år utan att lägga ner MASSOR av jobb på det då har man nog fått verkligheten om
bakfoten...

Sedan kan det naturligtvis vara så att han har hamnat i nån livskris där han börjar ifrågasätta allt och alla, och skyller osäkerheten som finns i honom själv på att eran relation är försvagad?

Jag vet inte. Men jag vet att TVÅ personer MÅSTE vara villiga att anstränga sig för att det ska hålla.

Tror ni att det kommer funka om båda vill försöka och kämpa för det? Det måste väl bara funka eller?

Första anonym(jag) här.

Visst förstår jag också att pirret och nykärheten inte går att behålla livet ut. Men mellan pirr och vanlig vänskap finns det ett mellanläge där man har mer känslor för sin partner än vad man har för sina vänner. En innerlighet, en djupare känsla för att man vill leva nära ihop, osv. När den känslan försvinner och övergår till vänskap eller tom ovänskap.

Det handlar inte om någon 40-årskris med åldersnoja. Det handlar inte om att man längtar efter att leva singelliv med partaj varje helg. Det handlar om att man som individ mår bättre av att leva ensam än av att leva tillsammans med sin partner.

Då skulle man ju kunna säga att partner mår bättre av att fortsätta i förhållandet och alltså ska man uppoffra sig och stanna kvar. Men jag tror faktiskt inte att partnern mår bättre av att fortsätta förhållandet. Det äter upp hela ens självkänsla när man vet/känner på sig att ens partner bara stannar kvar för att uppoffra sig. Att hela tiden tassa på tå och vara till lags för en partner som egentligen vill vara ensam men som biter ihop för din skull.