Jag orkar inte leva längre..

TACK snälla ni för all omtanke och alla kloka tankar! Jag sitter här och gråter och känner igen mig i vad ni skriver. Jag ligger också i fosterställning och tok-gråter såfort min dotter sover. Jag tänker på allt vi har gjort tillsammans, alla stunder av glädje, kärlek och lycka. Jag tänker på allt vi vet om varandra, ingen känner mig så bra han är ju min bästa vän också. Jag tänker på att jag aldrig ska få vakna upp brevid honom mer och känna hans underbara doft.. Jag kommer sitta här hemma ensam på kvällarna. Det gör så fruktansvärt ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hela min värld har rasat. Jag älskar honom SÅ. Känns som jag aldrig kommer sluta älska honom..... Allt känns som en hemsk mardröm som jag snart ska vakna upp ifrån.

Dessvärre kommer han inte att stanna hemma ikväll utan han ska prompt ut. Men min mamma kommer hit. Dock är hon väldigt ledsen över detta också så det är lite jobbigt.

Anonym(been there) tack snälla, va du är rar som erbjuder dig att komma över, det värmer.

Vipera:
Ja det är verkligen fruktansvärt, jobbigt att du varit tvungen att vara med om detta flera gånger..:( Jag sitter just nu i valet och kvalet om jag ska träffa honom eller inte. Han ska komma hit 2-3 gånger i veckan och vara med våran dotter samt varannan helg. Allt detta måste ske hemma hos oss eftersom han inte har någonstans att bo än utan bor med sin bror i en etta. Jag VILL VILL VILL så gärna träffa honom imorgon när han ska komma, men jag vet lika mycket hur fel det är och att han bara kommer göra mig ledsen. Det är den gnutta hopp som finns i mig att allt ska bli bra som gör att jag vill träffa honom men jag VET innerst inne att det inte finns något hopp och att det bara är självdestruktivt att träffa honom imorgon. Jag måste "vänja mig av" med honom och inte träffa honom på ett bra tag. Eller? Hur länge känner man såhär?

Anonym (been there):
Tusen tack för dina vänliga och peppande ord, det både värmer och stärker mig! Jag vill inte ens tänka mig in i situationen att det är en annan kvinna man bli lämnad för det måste ha varit ett rent helvete!!!!!!! Fy va hemskt du måste haft det :( Men det är väl så att tiden läker alla sår.. eller lindrar dom i allafall.

Vipera:

Jag vill att min dotters pappa och hon ska träffas här hemma främst för dotterns skull. Hon känner ju av detta och är väldigt känslig och ambivalent så jag känner att det är bäst för henne att träffa honom ensam (utan hans bror som hon inte känner) och i sin egen hemmiljö. Då kan han natta henne i sin säng osv. Jag har i allafall tänkt göra som så att jag ska skicka ett mess till honom nu där jag skriver såhär:

"hey you..  Jag känner att det är bäst om jag inte träffar dig på ett tag så mamma är med XXX men går direkt när du kommer. Hur länge tänkte du stanna? Pussa på XXX mycket, hon behöver det. Hon har saknat och frågat efter dig, varit lite ledsen och känslig. Ha det så mysigt"

och så tänkte jag göra tills det känns som om jag kan träffa honom utan att bryta ihop. Men han ska ju såklart inte själv kunna välja när han ska gå alla dagar, har jag nått jag ska göra så får han ju stanna tills jag vill komma hem.

För övrigt så har jag ansträngt mig som bara den att "rycka upp mig" så igår var jag först på en bondgård och matade djur med min dotter och mormor o morfar och på kvällen åt jag min första fasta föda på 4 dagar( har ju inte kunnat äta pga halsflussen) samtidigt som jag betalade alla räkningarna och i morse var jag på  rytmik med min dotter och sen i lekparken. Snart ska jag städa lite här hemma och förbereda middag... Det känns tungt men jag försöker verkligen för min dotters skull. Det gör otroligt ont i mitt hjärta när hon frågar efter pappa, hon behöver en stabil mamma nu. Tack alla ni för stöd, det hjälper mig verkligen!!

Återigen TACK alla ni för eran vänliga omtanke och kloka peppande ord och tips. Det betyder verkligen mycket för mig att ni delar med er av era egna smärtsamma erfaranheter.

Jag gjorde nått dumt.... jag träffade honom ikväll ändå. Men det gick bättre än förväntat, jag var inte inställd på att försöka ändra honom till att vilja ha mig igen utan jag ville mest se min egen reaktion över att träffa honom. Så vi satt och pratade en stund och väder och vind och om våran lilla dotter. Han va ju självklart lika bestämd på att det skulle vara slut. Vi kramades lite och sen skulle han gå, och det kändes OKEJ.. Visserligen kommer han på onsdag igen och träffar XXX men då ska jag inte vara hemma tänkte jag. Nu är jag lixom rädd över att det gick så bra, rädd för att jag undermedvetet tror att det kommer bli vi två igen eller att jag undermedvetet förnekar allt. Jag har verkligen försökt ransaka mig själv och mina känslor men utan reslutat. Jag känner mig likgiltig nu, det är jätteobehagligt!! Jag ska nog låta bli att träffa honom nu på ett tag, jag har sååååå dålig karaktär måste verkligen lyfta mig själv i håret nu..

Jenny 70
Lider med dig som sitter i samma båt, det är hemskt!!

Usch, idag känns det extremt tungt. Skulle inte ha träffat honom igår. Drömde om honom i natt, allt var så bra och han var så gullig och kärleksfull mot mig, sen vaknade jag. Fy det gör så ont...... :(

Anonym (själv):
Såg inte ditt inlägg fören nu, måste ha missat det :( Du ska inte ha sånna självmordstankar vännen!!!!!! Tänk på dina två fina barn. Usch va fruktansvärt att bli lämnad gravid och allt. lider verkligen med dig, självklart klara vi det här tillsammans! Fortsätt kämpa snart får du vara med om ett mirakel när ditt andra barn föds!

Knaster:
Tusen tack för dina kloka råd, jag ska helt klart använda mig utan dom.
-----------------------------------------------------------------------------------------------------
Nu har det gått 5 dagar sedan han gjorde slut. Mitt känsloliv går verkligen upp och ner och då och då fylls jag av en stor ilska och besvikelse, varvat med extrem sorg, saknad, ensamhet och även stunder då jag inte känner något alls, överhuvud taget. Helt bedövad.
Jag pendlar fram och tillbaka.

Ena sekunden kan jag sitta inbilla mig att allt löser sig och hoppas till den grad då jag nästan är glad och övertygad att allt kommer lösa sig ( vilket det absolut inte kommer).

Andra sekunden är jag arg och förbannad och tänker på hur oerhört känslokall och egoistisk han är, hur han inte ens kunde avsluta förhållandet på ett bra sätt utan gjorde slut, packade sina saker och stack inom loppet av 2 timmar. Lämnade mig där (med våran dotter) i ett så dåligt psykiskt tillstånd så jag knappt kunde röra på mig och dessutom 40 graders feber + halsfluss.

Sen kommer stunderna med sorg och saknad, jag tänker på hans mjuka hy, hans underbara doft, hans vackra leende och underbara humor. Jag tänker på när vi fick nycklarna till vår första gemensamma lägenhet och målade om på nätterna efter jobb. När vi var så lyckliga. Tänker på när våran underbara dotter föddes och vi två blev tre. Åhh vad jag har älskat honom (och gör än..)

Sen har vi stunderna då jag inte känner något alls. Jag känner ABSOLUT inget. Det är obehagligt. Jag blir rädd för vad som komma skall. Om nästa känslo-chock ligger och luraar bakom hörnet..

MEN jag tycker i allafall att jag lyckas ta mig igenom vardagen så gott det går. Är i lekparken med min dotter, träffar mina föräldrar mycket, lagar mat, tittar lite på tv, gråter... osv. Jag vill också säga att alla era ord gör mig starkare och ni hjälper mig verkligen genom det ni skriver. Jag hoppas att alla ni andra som sitter i samma (skit-)båt kommer att må bättre och bättre för varje dag. Nu är det dags att tänka på sig själv!!! Och barnen så SJÄLVKLART.

Ikväll kommer han igen och träffar dotter, får se hur jag mår imorrn...:(

Knaster:
Jag känner också att jag befinner mig i en chock.. är så himla rädd för vad som ska hända när allt går upp för mig. Om jag kommer bryta ihop helt och hållet. Du verkar ju kunna en del om kriser, vad tror du? jag är verkligen rätt, eftersom jag känner att jag inte har förstått det här än...

rädd skulle det stå

Knaster, Anonym (been there) och Vipera:

Jag är så fascinerad och lycklig över att det finns människor som ni, som tar er tid att peppa, ge kloka råd och dela med er av era erfaranheter till en helt främmande människa! Underbart!

Hur min situation ser ut nu:

Dagarna går upp och ner och de pendlar fortfarande mellan hopp, uppgivenhet och sorg. Jag åkte till en kompis i onsdags då exet var med våran dotter och skulle sova här så jag skulle sova hos min kompis. Jag och kompisen delade en flaska vin och fick för oss att gå ut en stund på en tillställning där en kompis spelade skivor. Det var trevligt och jag var inte speciellt onykter, däremot hade jag total SUPER ångest dagen efter. Inte för något jag gjort utan en sorts kemisk ångest.. Så jag bör nog inte dricka alkohol i det här tillståndet. Det resulterade i att jag mådde skit och grät massor samt ringde till exet och berättade hur mycket jag saknar honom osv... Och inte blev det bättre av att jag ringde för han var ju iskall. Jag FÖRSTÅR inte att han inte bryr sig mer. Men jag antar att när jag börjar skita i hur mycket han bryr sig eller ej har jag kommit en bit på vägen. Det är verkligen som du Knaster säger, det är som ett projekt jag måste ta mig igenom.

Till hela den här soppan hör att vi sitter på en bostadsrätt som inte går att sälja (utan att gå back 1milj) samt ett landställe som vi är i desperat behov av att sälja.. Alltså kan vi inte sälja lägenheten och skaffa varsin ny.. Så jag får bo kvar i den här lägenheten med alla minnen ett bra tag till. Och totalpank. Det svider verkligen. Och våran dotter är otroligt känslig och man får inte gå mer än någon meter ifrån henne.

Just nu är han inne i vår dotterns rum och nattar henne.. efter det ska vi prata en stund (min idé och jag inser själv hur naiv jag är..) Om nån annan var i min situation skulle jag verkligen råda den att INTE träffa karln.. Men jag känner att jag måste bli totalt övertygad om att det är kört för att kunna gå vidare och släppa den tanken. Fast jag vet att det är kört innerst inne. Tänk att hjärnan och hjärtat vill så olika saker. Jaa.. jag hör själv hur puckad jag låter. Självdiciplin har aldrig varit min starka sida. :(

Men jag vill än en gång tacka er för erat stöd, det betyder verkligen mycket för mig. Jag skriver mer sen.

KRAM

Usch jag är så nervös, har ont i hela magen och kallsvettas. Snart kommer han ut ur hennes rum. Det känns som jag ska bli dumpad en gång till nu.. Fy det finns inget slut på den här mardrömmen. :(

Hej alla mina vänner här inne..
Det är så mycket jag skulle vilja skriva till var och en av er alla men just nu orkar jag inte. Jag ska bara berätta vad som hänt.. Ni kommer att tycka jag är den mest naiva människan som finns... Förra söndagen, lite drygt en vecka efter att min sambo lämnade mig så tiggde jag och bad med tårar och allt möjligt att få honom tillbaka... och jag lyckades! Det kändes som att vakna upp från de döda, jag kunde äntligen andas igen!! Jag blev så lycklig så jag grät av lycka och kunde inte tro att det var sant! Hela den här veckan har jag gjort allt i min makt för att han ska vara nöjd med mig (Hör själv hur SJUKT det låter) dvs. haft maten klar när han kommit hem och städat innan, inte klagat över att han varit borta och hittat på annat mestadels av veckan utan varit glad och nöjd över det jag fått.. Så i går så skulle han ut på krogen IGEN med sina singelkompisar och jag ville ju inte gnälla så jag önskade honom en trevlig kväll och lät bli att höra av mig till honom. Han kom hem 20 över 4 och jag tycker ändå att han var trevlig trots att han var onykter. När jag precis somnat om vaknar jag av att han får ett sms, klockan 05.12 och jag går då upp för att stänga av ljudet på hans mobil. Meddelandet är ifrån en tjej och lyder: ” jag har varit bla bla ikväll, är du barnfri i helgen;)”. Alltså ett svar på något sms han har skickat till henne. Jag frågade honom imorse om vem tjejen är, inte alls på ett anklagande sätt och då sa han bara att han inte orkar med mina frågor så nu är det definitivt slut för alltid. Hur kunde jag vara så dum och naiv och hur kan han ta tillbaka mig för att krossa mitt hjärta en gång till!? Jag känner nu att jag klarar inte av mer. Jag måste verkligen få hjälp nu… Jag känner mig som en sop-påse som han kastar runt med. Typiskt nog är min familj (mamma, pappa och syster) bortresta utomlands. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag lyssnade inte på vad någon sagt till mig utan tiggde att få honom tillbaka för att han skulle kunna krossa mig en än gång, trots alla varningar ifrån folk som bryr sig…. Jag rår inte på mig själv längre och våran dotter mår så fruktansvärt dåligt både fysiskt (feber och förkylning) och psykiskt hur mycket jag än försöker lägga på en glad mask framför henne. Jag känner mig som den minst respekterade människan i världen och dessutom som en usel mamma. Hur kunde jag bli så här? Jag har alltid varit den som folk minns som jätteglad och positiv tjej men nu är jag bara en skugga och genombitter. Förlåt för mina mörka tankar men nu tror jag ärligt talat inte att jag klarar mer. Lider med er andra som sitter i samma sits något fruktansvärt, jag vill inte att någon annan människa ska behöva känna på det här sättet.