Svårt att starta om nytt liv efter separation

Japp, jag har varit i exakt samma situation.
Min man och jag skildes för två o ett halvt år sedan efter ett 15 år långt förhållande och tre barn. Vi är bägge från samma del av Sverige, och flyttade till storstan för fyra år sedan. Han vänstrade o "vi" sprack. Han är den som alltid varit mest social av oss, så det var han som grottat in sig mest med alla nya grannar. Jag bor kvar i huset, han flyttade ca 2 mil från mig. Det är fortfarande lite trist detta med grannarna o jag umgås inte med någon av dem.

Jag träffade en ny man för snart två år sedan, han flyttade in hos mig o barnen i mars 07 och nu i maj fick vi ett gemensamt barn. De större barnen bor varannan vecka hos sin pappa men går skola här nära mig. Pappan får köra varje dag. Han har letat hus nära mig ganska länge så vi får se om han till slut också hamnar här i närheten. Vore ju onekligen enklare för barnen. Jag ser det inte som ett problem att exet har bättre kontakt med grannarna än nya mannen. Det är bara så det är. Man får finna ett annat umgänge. Gemensamt med nya kärleken. Om det är möjligt.

Om du har möjlighet att stanna där du är så skulle jag råda dig att göra det. Framför allt för barnens skull. Nog aldrig bra att rycka upp dem mer än absolut nödvändigt. För mina ungar det här huset mest hemma.  Dessutom är det väl onödigt att ta ett så drastiskt beslut innan du ens träffat någon ny. Kanske funkar det klockrent med nya kvinnan och dina grannar..vem vet?!

Lycka till med framtida mys =)

Vi separerade i Maj förra året efter 7 år och två barn o nyrenoverad villa...Mitt x bor med sin nya fru i en lägenhet som faktiskt jag o han bott i innan. Hon bor bland alla mina gamla möbler jag lämnade kvar, har plockat upp mina gamla prynader jag hade , heter samma sak och har barn på samma dagis! Helt sjukt! Jag har oxå svårt att gå vidare trots att det var jag som lämnade honom...men klart att någon skulle kunna flytta in hos dig! En sån sak skulle inte jag ha problem med iallafall! Lycka till

Anonym (M) skrev 2008-11-02 17:57:31 följande:

Jo jag har funderat och det finns för och nackdelar med stanna kvar eller flytta. Just nu känner jag mig på något konstigt sätt som en främling på min egen ort. Tillhör du inte kärnfamiljen här så är du udda, känner mig lite uttittad. Sen tänker man att ju längre man bor här destom mer rotade blir ju barnen. Ska man bryta kanske det är bra att göra det så tidigt som möjligt? Dessutom kan jag tycka att det blir jäkligt ensamt att vara själv i huset när inte barnen finns hos mig.
Å andra sidan, eftersom jag är hitflyttad från annan landsdel så har jag inte så många mer bekanta än just mina grannar och mitt jobb. Familj bor långt ifrån så på det sättet vill jag ju behålla huset och det som en gång varit min trygghet. Är heller inte sugen på att sätta mig i en lägenhet igen... Ja fy fasen, svårt det här...
Sign (liten ort), din situation är jag inte avundsjuk på. Mitt ex finns åtminstone än så länge i en egen lägenhet.

Hej Calle!

Det låter som att du bor på min gata Vihar också en sådan mysig gata där barnen stormtrivs och allt är tipptopp.. Jag bodde kvar i vårt hus efter seperationen från mina barn pappa.. och jag var så lycklig för det! Tänk så värdefullt för barnen och för dig, när barnen har nära till kompisar!
Mitt råd till dig är köp nya möbler, måla om och få huset till att vara dit till 100%

Ibland när jag bodde själv så kunde jag sätta mig ner och titta mig runt och tänka!! Tänk att jag bor här själv med barnen i detta underbara hus och område, tänk att detta är MITT!!!!
Gud vad jag mådde bra av den tanken!!!
Jag vill INTE bo i lägenhet!! Så mitt räd ditt dig! Stanna och njut av livet, där finns någon som väntar på dig och den tiden kommer!

Jag ska tänka på det du skriver "Jag" när jag har mina "downperioder" och tycker det är jobbigt att bo kvar. Allt är ju faktiskt mitt och barnen har en fantastisk miljö att växa upp i.

Det har gått kort tid Calle, ett år är ingen tid alls. Det kommer att kännas bättre i dig om ett år eller så. Precis som de andra skriver så är det kanske inte rätt att fatta så stora beslut nu.

Även om du känner dig uttittad så har du inget att skämmas över. Tvärt om, du bor kvar med barnen varannan vecka och bara det är nått att vara stolt över.

Även om det känns svårt så tror jag att du kan stå kvar och komma ut starkare när du mår bättre.

Du har faktiskt redan klarat av en av de största kriserna en människa kan råka ut för.

Jag tror att dina känslor inte

Kommer antagligen att vara du om ett tag... Jag känner redan de tankar du går igenom. Eller ibland känns det som att det kommer att bli bra o sen...ja då vacklar man.

Jag tror inte heller att ett år är så mycket. Jag tror inte att du är redo ännu. Den dagen du är det så kommer du säkert att vara motagligare för det och utstråla en annan energi.

Dessutom den dagen du träffar en ny så kommer ni antagligen att ta ett gemensamt beslut om vart ni vill bo. Och är din nya stark så kommer hon inte att bry sig om att ditt ex hänger i krokarna.