För oss som försöker, ge oss hopp, berätta din historia...

Någon som varit helt tröstlös, aldrig trott att du ska bli gravid men så en dag kom plusset?

puff!!

jag tycker att även om min historia kanske skiljer sig lite från din & vi fick hjälp så e de ändå ett lyckligt slut....

jag & mannen påbörjade verkstan men min kropp ville inte alls... fick snabbt utskrivet pergo då jag blev diagnostiserad med PCO..... svarade super på pergon me fina ägglossningar på ALLA 10 kurerna.... men ja.... inget försdrömmat pluss blev de.... hade gett upp då 10 kurer med så bra resultat borde resultera i ett pluss..... iaf skickades remissen till IVF då min gyn tyckte vi nått "the end of the road".... mannen va ok.... klart man satte mycke hopp till IVF men trodde ändå inte riktigt på de.... har man 2 ½ års misslyckande bakom sig ser man lite skeptiskt även på IVF.... men ja.... ett försök va allt som behövdes... nu e jag gravid i v9 & fick se pyre förra veckan me pickande hjärta & allt!

Min historia började för mer än tio år sedan (finns beskriven i min presentation) och har, kortfattat, inneburit flera år av försök utan plus, behandling av tumör på hypofysen, fertilitetsutredning, tre missfall via naturliga försök, två misslyckade IVF-försök, Pergotime-kur, ÄD-kö, adoptionssamtal mm. Nu sitter jag med min lilla 12 dagar gamla pojke i famnen. Han kom till på ett naturligt försök i februari. Jag känner mig som världens lyckligaste mamma och tror fortfarande knappt att det är sant. Jag tog Trombyl och Progesteron de första tolv veckorna. Fortsätt att hoppas och att försöka - jag håller tummarna.

Grattis till er andra som har delat med er av era solskenshistorier

Här är min historia ...., fast man fann fel på oss.

Jag började för 6 år sen. Mina ägg är väldigt svårstimulerade. Efter 2 års regelbundna undersökningar med hjälp av Pergo och GonalF fick jag aldrig ägglossning. EN gång lyckades vi inför ivf med det tog tid, vi fick avbryta och höja doserna varje månad.

Efter det misslyckade ivf försöket gav jag upp. Jag orkade inte mer, insåg att jag hade blivit ett monster som var besatt och var otroligt trött efter 4 års kämpande. Jag var arg på allt och alla men mest mig själv som inte var "kvinnlig" nog att bli gravid. Läkarna sa att jag inte kunde bli gravid på naturlig väg och ganska små chanser för att ens kunna genomgå flera ivf.

Efter 2 års paus kom plusset, på naturlig väg. Jag är i v 15 men kan fortfarande inte fatta det. Jag som var inne på att adoptera inom kort. Jag antar att mirakel inte bara händer alla andra

Går ni på utredning?

Vill också passa på och önska er lycka till! Tappa inte hoppet

Vi har försökt i drygt två år, ja egentligen är det 2,5 år. Blev gravid direkt på första försöket men fick ett tidigt mf. Tänkta att "det här var ju lätt", men sen blev det inga mer pluss. Efter att ha försökt på egen hand i ett år så ringde vi för att få hjälp. Inga fel hittades på varken mej eller min man (goda simmare och bra ägg) men något pluss blev det inte. Började med tabletter för min del, gick över till sprutor, insemination => negativa resultat.
Men nu har vi äntligen gjort vår första ivf och hade turen att få testa positivt!

Du kan titta i min presentation så har du vår historia. Från start till mål (som jag hoppas blir från när som helst till ca två veckor) tog det 4,5 år och fel har konstaterats (på mig).

Kan ju börja med att säga att jag fick min Mens som 9 åring väldigt tifigt med andra ord. Den va rhelt normal fram tills jag var 13 år. Sen förvann den. När jag var 15 gjordes en liten undersökning på ungdomsmottagningen, de sa de bara efter den att jag antagligrn inte kunde få barn på egen hand men den dagen jag skulle vilja ha skulle jag behöva kontakta läkare. Så ah i alla fall åren går och jag blir 19 och ah blir gravid utan att fatta de jag tolka allt fel illamåendet var nån konstig magsjuka som kom och gick... brösten var inte stora de var fel på bh de hade krymt i tvätten och köpte nya de var fel på lindex stolekar, och gick upp i vikt de är ingha problem för mig jag pendla mkt upp och ner den tiden fick ingen gravid mage.. Sen bubblerna i magen alltså då bebis rörde sig trodde jag att jag blivit laktos intolerant då jag ahde en vän som hade nyss blivit de. Fråga hur de kändes och hon förklara bubblor i magen så där hade jag den förklaringen... AH mkt kan tolkas fel om man tror att man inte kan bli gravid men i alla fall i vecka 22 kom de bröstmjölk ur bröstet vilket då jag fatta och tog ett test de visade de starkaste + av alla.... in på akut tid för jag hade läst nån stans att man kunne vara i vecka 30 eller nått så jag trodde juh att snart skulle jag in och föda liksom... de kolla de var då vecka 22... Sen kom min pojk William som idag är 3 år.
Sen nu i snart ett år så har vi försökt få ett syskon till men vi har vart på utredning många gånger. Vad de har konstaterat är att WIlliam är väldigt unik och chansen att de händer igen är väldigt liten. Han skulle vart min första mens/ägglossning på 7 år typ var deras förklaring... I alla fall nu är vi mitt inne i allt vad pergobehandlingar m.m och allt känns väldigt hopplöst ofta..... Humöret pendlar och förhoppningarna går upp och ner JA de var min historia.

Min längtan efter barn har funnits ända sedan jag var i början av 20 års åldern. Men det fanns ingen man som jag ville binda mig med och skaffa barn med (det var så jag såg på det då, ett försök och man var gravid, naiv inställning tycker jag nu). Träffade min man hösten -00 när jag var 27 och blev omedelbart förälskad och tänkte -Nu har jag/vi chansen att få barn! Men inte, sjukdom gjorde det inte möjligt att ta det beslutet då, dessutom ville inte min man bli pappa än. För honom handlade det om att han ville inte ha barn om inte allt och då menar jag allt är genomtänkt och alla förutsättningar är de bästa, men när är de det? Tiden gick, började plugga. Var nästan klar när nästa sjukdom kom STROK!!!!! Vilken chock. Vem trodde det? Jag fanns inte i riskgruppen men den drabbade mig än då. Började misströsta om ett liv som mamma och att vi skulle kunna bilda familj. Ett och ett halvt år senare var vi nära att bryta upp men vi älskade varandra förmycket för att verkligen gå skilda vägar. I samma veva fick min mans syster ett barn och helt plötsligt insåg min han att kan de med små resurser så kan vi. Min man sa äntligen ja till att gifta oss vilket vi gjorde senare det året. Vi har nu försökt i bara (måste jag tillägga i dessa sammanhang)i ett år och fyra månader. Min mens kulle ha kommit i fredags men har inte synts till ännu. Vågar inte riktigt tro att det skulle vara sant, jag blir innerligt besviken när det inte plussar. Har gått över mensen tidigare men aldrig så många dagar. Ska ta ett gravtest tidigast på fredag med hopp om att det är +. Håll tummarna!!

Jag har hela min uppväxt (sen 15-årsåldern) vetat att jag skulle ha problem att få barn. Fick första mensen som 16-åring men sen dröjde det länge till nästa gång. Ibland blödde jag en månad i sträck, ibland gick det ett halvår mellan gångerna. Tordes inte besöka läkare, var livrädd för en gyn-undersökning...

Våren 2002 tog jag mod till mig (när det fanns en kvinnlig läkare i samhället) och ringde sjukvården. Fick remiss till gyn, dit jag fick komma på hösten. Fick pergotime för att få igång ägglossningen och gestapuran för att få igång mensen. Men fick aldrig äl av pergotime-tabletterna. Sommaren 2003 skrevs remissen till IVF... Döm om min förvåning när jag testade + i augusti Hur nu dottern kom till är en gåta... Jag måste ju bevisligen ha haft SPONTAN ÄL fast jag aldrig fått det ens med äl-sprutor!!! Hon är vårt lilla mirakel!

Nu är vi på gång med syskonförsök sen 3,5 år tillbaka. Har gjort 3 IVF-försök utan resultat, är igång med fjärde nu. Hoppas på plus innan jul