Fungerar det om man har olika åsikter gällande barnuppfostran?

Jag vet ju inte på vilket sätt han är snällare och ger med sig för ofta däremot tror jag att DU kommer förändras den dag du får ett eget barn. Jag tror dom allra flesta gör det. Andra saker blir viktigast och man undrar lite hur man tänkte innan.

Jag tror absolut att jag kommer lätta på vissa åsikter jag har, men jag har svårt att tro att jag kommer bli så pass "snäll" som min pojkvän. Jag tycker tex att en 4åring ska göra sig ordning för sängen efter barnprogram, läsa en bok för de och senast halv 8 är det släcka lampan och dax att sova. Jag tycker en 4 åring ska sitta på stolen tills den ätit färdigt och får sedan gå från bordet och inte en massa ålande på golvet och byta kläder mitt under måltiden. Jag tycker inte en 4åring ska ändra vad föräldern bestämt.

jag kan nästan lova att du inte kommer hålla fast vid dina principer när du väl får barn =) klart ni ska flytta ihop om ni älskar varandra, resten löser sig nog automatiskt. Annars får ni väl sätta er ner o diskutera sansat när ni väl kommit dit o har era skillnader.. Sen vet jag juh iofs inte hur pass "snäll" han är, men du kommer nog påverka honom oxå, om ni får ett gemensamt barn... Lycka till iaf!

Som jag sa kommer jag nog inte hålla fast vid alla principer men vissa tycker vet jag att jag kommer hålla fast vid. Vi diskuterar barnuppfostran sansat från början, men blir alltid heta diskussioner där vi så småningom blir sura på varandra. För ingen av oss ger med sig, nästan aldrig i alla fall, för vi tycker superolika.

jag skulle vilja säga ja men jag säger.... för min del nej. Det funkade inte. Det var väl inte det ENDA som inte stämde men det gjorde mycket. Jag kände hela tiden att jag fick anpassa mig för att vara enade mot barnen. och i mitt fall var det jag som var den mindre auktoritära. Jag tycker helt enkelt inte det är viktigt att sitta kvar tills alla ätit etc.

Några tankar bara...

Om ni flyttar ihop och skaffar gemensamma barn så får man väl säga att hans dotter sen tidigare också kommer ingå i er familj, på samma sätt som era gemensamma barn. Och som jag då tänker så är det väl inte hela världen om man har olika syn på hur uppfostran ska ske, så länge de grundläggande värderingarna och rutinerna ser lika ut oberoende av vilken förälder som "uppfostrar". Han är på sitt sätt mot era barn, och du på ditt sätt.
Nu kommer säkert många tycka att detta skapar förvirring osv hos barnet, men efter nästan tio års erfarenhet av arbete med stökiga barn / ungdomar så är jag helt övertygad om att det fungerar med olika syn på uppfostran, men som jag skrev tidigare, barnen ska veta att om det krävs så står föräldrarna enade i de viktiga och stora bitarna i uppfostran.
Sen bara se på ex förskoletiden, all personal har garanterat inte samma gränser, förutom när det gäller de grundläggande sakerna ( ex inte kasta mat på varann, leka på bilvägen, osv ) och det fungerar.

Sen är det iaf enl mitt sätt att se lite beroende på hur man upplever att barnet fungerar med en mer "slapp" uppfostran. Kan det vara så att pappan tycker att han har full kontroll, och därmed kan vara mer "snäll", dvs att om det behövs så kan han säga ifrån och att då dottern också lyssnar?

Sen till sist så handlar ju ett förhållande, att flytta ihop och att skaffa barn om att kompromissa till viss del, och det kanske inte bara är han som ska gå dig till mötes utan att ni måste diskutera igenom detta och mötas halvvägs.

Det viktigaste i ett förhållande är väl att man både ska ge och ta. Ni får helt enkelt kompromissa..kan ni inte det får det nog vara.

Barnet blir ju lidande om ni inte är överens....sen att du tror att du vet mer om barnuppfostran är "pappan" gör spelar nog inte så stor roll för människor har olika syn på barnuppfostran - det är där man måste ge och ta.

Lycka till vad du än beslutar dig för

Jag har vänner som har vädigt oika syn på fostran, det krockar ibland rejält vilket innebär att mamman är den "dumma" och "hårda" som barnen låter bli att fråga saker. Att leva ihop med en "låt gå" föräder som inte hjälper till med att fostra barnen är som att leva ihop med ett jättestort barn som tror att världen enbart finns till för sig själv och barnen. De tycker oftast att alla andra skall anpassa sig efter hans/hennes nycker.

Jag tror att det är jätteviktigt att man har samma grundvärderingar men bas att stå på och att man som föräldrar alltid stöttar varandras beslut. Man måste som föräldrar stå enade. (Även om man inte är överens i allt).

Att inte tycka exakt lika om allting tycker jag är bra eftersom det ger en själv möjlighet att reflektera över varför man tycker vissa saker är viktiga/oviktiga. Och föräldrar måste inte tycka exakt samma om allt, däremot måste man vara beredd på att inte alltid få sin egen vilja igenom.

Däremot skulle jag inte skaffa barn med en man som hade helt andra grundläggande värderingar än vad jag själv har, men olika synsätt på när barnet ska lägga sig etc ser jag inte som något problem.

Sen tror jag liksom de andra att det är lätt att ha en massa fasta åsikter innan man får barn själv

Jag "stör" mig på en massa saker i hans uppfostran men jag låter bli att diskutera det mesta med han. Eftersom att jag vet att vi aldrig kan tycka helt lika. Det är främst mat- och sovsituationer som jag tycker är viktigt. Sedan att han inte kan ändra på något han bestämt bara för att hon vill något annat. Hon kör med honom och jag tror inte han ser det för han blir så "vardagsblind". Hon kräver uppmärksamhet hela tiden, hon är dålig på att leka själv och ska vara i famnen på honom jämt. Dessa saker tycker jag är det viktigaste att jobba med. Nu låter det som det är jättemycket, men för mig är det här självklara saker. Visst kan jag kompromissa lite, men ganska så fast i mina åsikter på dessa bitar är jag. Däremot det mesta andra som jag "stör" mig på blundar jag för. Så det är inte så att jag lägger mig i allt. Vissa saker tror jag kan lösa sig bara för att han får ett till barn och hans barn får ett syskon. Han inser att hon inte kan få samma tid och hon lär sig att det inte är bara hon som gäller. Han inser antagligen hur viktiga rutiner är om han får fler barn. Men samtidigt kan jag ju inte vara säker på allt detta. Det som är bra är ju som en av er ovan skriver att jag och min pojkvän är olika och vi får ju faktiskt sköta barnuppfostran till viss del lite olika bara att vi är eniga inför barnet/barnen. Kanske att han har koll på läget med henne som det är nu och att hon lyssnar bra när han väl säger till henne, men fortfarande tycker inte jag hon lär sig "sunt förnuft" i exempelvis matsituationerna. Jag kräver inte att hon ska sitta till alla ätit färdigt som en ovan skrev utan att hon sitter på rumpan i stolen tills hon själv ätit färdigt. Sedan vill jag poängtera att vi visar inte inför barnet att vi är oense, det tar vi när hon sover eller när han inte har henne. Men vad menar alla ni med grundläggande värderingar inom barnuppfostran? Är det exempelvis matsituationen eller vad tänker ni på?