Barns behov går väl alltid först. Rent juridiskt har man ju faktistk ett föräldraansvar. Men vilja och behov är ju inte samma sak - kan ju rent av vara motsatserna 
.
Att tillgodose barns behov och sätta dem främst är ju inte samma sak som att vara självutplånande!
!
! ! Jag utgår alltid från att pappor läser signaler lika väl som mammor och överhuvudtaget att de flesta föräldrar kan det när det gäller sina egna barn. De flesta brister ju trots allt inte i sin föräldraförmåga. !
Jag vet inte riktigt om jag kan relatera på något sätt till en sådan sitaution du beskriver. Den är obekant och främmande för mig. Barns behov skall inte handla om föräldras behov av att få en roll fylld, självkänsla eller bekräftelse, tycker jag. Jag vet inte om det är det du talar om.
Jag och min make har inte behov av att känna oss behövda av våra barn. Vi mår bra av att ha familj. Det är en annan sak. VI älskar ju våra barn. Det finns väl studier som visar på att det är bra ur folhälsosynpunkt att ha familj men att en liten varelse är helt beroende av mig är inget jag har behov av. Det är en fantasktisk upplevelse att vara förälder och få barnets gränslösa kärlek men med det följer ju ett stor ansvar. Jag kan ju inte fylla mina behov av känslomässig tillfredställelse med detta, jag måste ju vara så närvarande jag förmår och tillgodose deras behov så mycket jag kan oavsett hur jag mår.
Jag kan heller inte kan hålla med om att den som varit föräldraledig hemma hos oss kunnat läsa barnen bäst. Den som har varit hemma har haft mest koll på mat och sovtider och kläder och dagens humör. Det är ju rätt ytliga behov och vidare är det självklart vi båda känner igen en hungersignal även om det är den som gav mat sist och vet hur mycket som åt som kan förebygga det lättast. Det kan man ju inte komma från. Men de djupare behoven, de känslomässiga behoven, barnens mående, uttryck och vilja, har vi hela tiden kunna läsa av båda två. Det är självklart att kommunikation är mer än ord men det krävs inte en heltid hemma för att kunna se sådana signaler! Vi kan ju fortfarande det när barnen går i förskolan. För mig handlar det om att hela tiden vara en närvarande förälder. Vi lever i en helt jämställd relation både i förhållande till kön och känslor och är inte beroende av varandra och vi skulle inte drömma om att utklassa den andres förmåga.
Jag tycker det är så vi fungerar i vår familje också
Fast som du beskriver er situation, skulle jag kalla det att ni satte barnen främst. . När ni tillgodoser era behov först är det i förlängningen för att det är det bästa för hela familjen och i slutändan barnen.
När jag var gravid och sjuk hela mina nio månader sista gången, fick dottern inte komma ut och leka på eftermiddagarna för jag behövde vila. Men då får man ju se det som så att i förlängningen hade hon större behov av att jag mådde så bra jag kunde, än att hon fick leka just den dagen. Behoven måste som du skriver hela tiden vägas och priroriteras. Om man för stunden tillgodoser alla behov som uppkommer, kanske man i förlängningen inte kan tillgodose viktigare behov. Barn kan ju ha behov av och må bra av att komma ut och leka varje eftermiddag efter dagis men de har ju ett större behov av att räkningar betals och att föräldrarna kan behålla jobbet och kanske då inte kan sluta så tidigt som barnet i stunden mått bra av. I förlängningen kankse det mår bäst av att var på dagis en timme extra. Sådant få man ju väga i varje given situation. Vidare kan man ju tom vara av den uppfattningen att barn har ett riktigt behov av att se tex att man måste arbeta för sin försörjning, att se att pappa har ont och måste vila - att på sikt lära sig att man inte står i centrum i världen. Det är väl lättast att förmedla detta genom att fungera som en familjeenhet som du beskriver - med barnens behov och bästa i sikte men att successivt lära sig att omedelbar behovstillfredsställelse inte riktigt finns!