Är det alltid fel om barnen får rätta sig efter föräldrarnas behov?
Känns som om alla här tycker att barnet är det viktigaste i en familj och att allt ska kretsa runt barnet.
Vad är det egentligen som gör en familj till familj?
Det där med "familjeenheten" låter intressant.
Vad är den?
En del tycker ju att det enbart är ETT barnet som är centrum, TVÅ kvinnan (hon föder ju det med sin kropp), TRE pappan (åtminstone ekonomiskt).
I gamla tider va ju mannen först sedan kvinnan och barnen sist.
I vissa rangordnas man efter duglighet.
blå fisk skrev 2008-11-07 21:28:13 följande:
Håller helt med vad gäller bebisar.
Man kan ju inte direkt börja fostra en liten bebis till o anpassa sig.
Det värsta för en pappa med småbarn är nog om mamman är så igång att hon läser och tillgodoser barnens behov innan de ens är uttryckta av ungen.
Då då står man där som pappa och får aldrig någon kommunikation med barnet.
Man får liksom tävla med mamman och tillslut så blir de egna behoven minuspoäng man har emot sig.
Ett exempel är när jag var föräldrarledig så fungera kontakten med barnet jättebra(kommunikation är ju mer än bara ord).
När mamman kom hem funka den inte alls bra.
Vad jag menar är att när mamman tillfredsställer barnets behov gör hon det även för att själv känna sig behövd.
Att vara behövd är ju något båda föräldrarna har behov av.
Låter som en bra familj du har. ;)
Det är givetvis olika hur familjer har det. Jag var ganska ung när mina barn kom och de är rätt stora och väldigt välmående tonåringar nu.
Minns mest att jag tyckte mamman var lite överbeskyddande och fick i början barnen mer på sin sida.
Nu när de är större som trivs de bra med sina mammor men fick ta mycket hjälp av mig för att bryta sig loss och så.
I dag är jag lite rädd för en kvinna som har för stort behov att vara behövd eftersom det blir så höga pretentioner på allting då.
Sedan är det det lite så att relationen kan bli lidande med en som går upp i duktiga förälderrollen för mycket.
Jag är nog även rädda att min nya sambo kanske tycker att men familj är hon och barnen.
Jag har fått för mig att en familj kanske håller längre och bättre om man tycker att hela familjen är lika viktig.
Orsaken är den att barnen blir ett vapen man lätt kör över varandra med istället annars.
För mig är det naturligt att man givet vi prioriterar barnet jättemycket när det är litet och hjälplöst.
Det är ju dessutom väldigt roligt och mitt i plågan rätt skönt att vara så uppbunden som man är med småbarn för man tvingas liksom acceptera att det bara är det som hinns med utifrån barnet som gäller så man får ibland missa bussen, telefon eller mötet för barnet och det kan vara rätt skönt att släppa taget.
Det känns faktiskt inte som modern familjesyn där barnet är centrum och föräldrarna byts ut till höger och vänster lett till att vi ha fler välmående barn som växer upp till friska vuxna människor.
Jag menar inte att den gamla kärnfamiljen var bättre men jag är så trött på det här att man ska vara så duktig och präktig samtidigt som man säger att barnen är viktigast.
Enkelt och bra tänkt med liknelser man kan förstå!! :)