Stämmer detta för dig?

Jag blev förlossningsrädd efter min första förlossing dä läkaren nte alls tog mig på allvar. Det var en igångättning o inte kunde jag ha ont såå fort heller. Ble behandlad ett barn typ. Sen blev det fart när de insåg att jag faktiskt öppnat mig helt (ifrån totalt omgen) till 10cm på 2½ timma och DÅ fick jag EDA för att det gick för snabbt. Och sen värkstimulerande för att det gick för sakta och ingen lyssnade överhuvudtaget. Jag ringde flera gånger på klockan då hjärtljuden dippade en massa, när de väl kom så vart det ju fart igen och 7 pers in på rummet.
Tilloch med en förstföderska fattar ju att hjärtljud på 70 inte kan vara det allra bästa. Min dotter satt helt enkelt fast och fick ont om syre så det vart tillslut en hög sugklocka. (med läkarna redo utanmför dörren för akut ks)
Sen fortsate det på BB. Dottern ville inte äta o skrek hela tiden. Hon var överburen och jag påstod att hon behövde mat men min mjölk hade inte kommit igång. Efter 6 timmar kom en bra bm som vart helt förtvilad och sa att ja men självklart är hon hungrig det lilla barnet och gav henne ersättning. Dottern drack ungefär tredubbelt den mänd bebisar brukar äta Hon fick en rejäl bula av sugklockan som sjävklrt gjorde ont men personeln hade inte tid med oss alls. Amningen fungerade inte alls, mina bröstvårtor sprack på BB. Först 10 dagar efter vi kom hem o dottern hade rasat i vikt så såg BVC att hon faktiskt inte kunde amma pga sitt korta tungband. Något de skulle ha kollat på BB såklart.
Jag var skitarg på förlossningspersonalen och BB personaen länge. Hade de lyssnat på oss så hade vi sluppit massor av problemen.
Så jg har aldrig varit rädd för smärtan utan allt omkring.
Mitt andra barn födde jag på Södra BB och gu vad underbart det var att få föda med människo som lyssnade, tog en på allvar och inte försökte stressa fram skedet för att klockan tickade på. Gick dock på många samtal innan jag ens kunde tänka mig att föda vagianlt igen.