"De som är adopterade borde veta bättre än att försöka hitta sina biologiska föräldrar"

Jag tänker så här. Som adopterad är du en del av två kulturer. Som barn kanske främst av den svenska. När du blir vuxen och vill veta mer om sina rötter, och har den stora turen att få kontakt med din biologiska mamma, så kommer kanske din adoptivmamma i bakgrunden för ett tag. Den adopterade kanske tänker att min adoptivfamilj har jag alltid, de har jag växt upp med, de finns där oavsett. Medan de biologiska är nya, de är spännande, samtidigt som de och den adopterade har gått miste om hela uppväxten. Då kanske, jag säger kanske, adoptivfamiljen kommer i bakgrunden ett tag - men kanske eftersom vetskapen finns att de finns kvar oavsett. Så länge den adopterade bor kvar i Sverige (och de gör de flesta) så är de familjen nummer 1. Det gäller för oss adoptivföräldrar att vara starka och stöttande - och det gäller ju faktiskt för alla föräldrar - för att den adopterade ska fortsätta att vara en harmonisk människa och vilja vara med oss i vuxen ålder när de hittat sin biologiska familj. Ja, det gäller faktiskt för alla föräldrar att vara ett stöd för sina barn, annars kanske de bryter kontakten! Hängde ni med i mina tankegångar?