"De som är adopterade borde veta bättre än att försöka hitta sina biologiska föräldrar"

Jag har inte heller följt denna tråden från början men vill ändå dela med mig lite om mina personliga tankar och erfarenheter.

Eftersom jag inte vet någonting alls om svärmodern är det svårt att uttala sig, men jag är ganska så säker på att det mesta handlar om rädsla och förmodligen också en del verbal klumpighet.

Jag är själv adopterad och har varit ganska aktiv i olika a-sammanhang. Har bl.a varit med och arbetat fram innehållet i föräldrakursen och föreläst i den samma, medverkat i forskning och debatt om vuxna adopterade och träffat både a-föräldrar och andra släktingar. I dessa möten är det inte helt ovanligt med en viss oro. Speciellt när man träffar olika föräldrakursare. De är oroliga för att inte kunna knyta an till sitt barn, att göra fel och misslyckas som föräldrar, att barnen ska växa upp och vända sig ifrån dem osv. Det finns mycket oro och rädsla och jag tror att hos många a-föräldrar (och a-barn) är detta en oro som kan leva kvar länge om än inte så påtagligt. Jag upplever att många uttrycker oro över att helt enkelt inte känna sig som "riktiga" föräldrar, att det finns någon annan som "konkurrerar" och vars position är orubblig. Som att bio-mammam alltid kommer att vara bio-mamman men att a-föräldrarnas roll/position tilldelats av slump/Gud/ödet osv. Väldigt slarvigt uttryckt, jag vet men jag vet inte riktigt hur jag skall formulera det..tror ni förstår vad jag menar? Det jag vill komma fram till är hur som helst att jag tror att en del av svärmoderns plumpa kommentar bottnar i denna rädsla att inte riktigt räcka till.

Kan även tillägga att den där ibland molande osäkerheten finns även hos a-barn. Minns hur jag i yngre tonåren kunde storma iväg och vräka ur mig ett "Du älskar mig inte på riktigt för du är inte min riktiga mamma" eller "Jag är bara ert välgörenhetsprojekt". Jätteelakt och jag skäms som en hund när jag tänker på lilla mamma.. Men i hettans ögonblick är det ju så att man tar till sådant som man vet tar skruv. Efter en sådan kommentar har man ju vunnit diskussionen för vad ska stackars mamma säga till svar..? Om hon ens har kvar talförmågan då.. Och samtidigt som det är för att trotsa och såra ordentligt så är ju ändå valet av kommentar uttryck för en viss osäkerhet, "tänk om dom inte älskar mig på riktigt" eller "undrar hur det hade varit om jag var deras biologiska barn".

Och ang. kommentaren om det vietnamesiska barnet. Fantastiskt korkat sagt men dessvärre inte helt ovanligt det heller. Har träffat många a-föräldrar som vill ha/har valt barn från "vita" länder för de tror det kan bli lättare. Även där förmodligen mycket oro..vad omvärlden ska tycka, att folk ska veta att "vi är sånna som inte kan få barn på riktigt", rasism..finns säkert lika många anledningar som det finns knasiga kommentarer. Har även hört tvärt om, en a-mamma som berättade att anledningen till att de valt Vietnam var att barnen där var så söta, flickorna var så vackra och petite. Ehh..ja..genomtänkt så det skvätter om det! Speciellt med tanke på att hon sa detta till mig och jag precis stått och berättat att jag var från Korea. Ibland undrar man ju. Men så tänker jag att hon förmodligen menade det som en komplimang, att hon tyckte asiater var vackra? Eller så är det bara något jag kom på för att trösta mig själv med så jag kunde fortsätta vara professionell..