• Anonym

    Går det att utvecklas/öva upp sig som vuxen till en mer självsäker och trygg person som folk vill vara vän med?

    Det känns som att jag inte kommer någon vart med nånting, verken det sociala livet, vänner, arbete, familj.. det känns som att jag har stått still och trampat på samma punkt nu i 5 år, utan att hittat rätt och "kommit framåt" som andra i min ålder gjort. Jag är 24 år. Jag har ingen familj att vända mig till, då både min mamma och pappa är alkoholister så har jag fått klara mig själv sedan tidig ålder. Vi har inte mycket kontakt idag, jag orkar inte vara som en "mamma" åt dom längre då jag själv har ett barn att ta hand om, och jag mår bara dåligt av alla deras problem.. vi har lite telefonkontakt bara, bor i olika städer..

    Jag har inte haft en lätt uppväxt och inte häller min sambo. Hans föräldrar bor också i en annan stad och han vill inte ha kontakt med dem, och det är inget som jag vill påtvinga då jag vet att han haft det svårt..

    Visst så är vi ju en egen liten familj jag, sambon och vårt barn. Men ibland så känns det som att jag skulle vilja ha en familj, som alla andra, att åka till på högtider, födelsedagar, middagar och så.. det känns så fruktansvärt ensamt att bara vara vi tre hela tiden, och aldrig vara bortbjudna någonstans, inte ens på jul och aldrig annars häller
    Det är en stor sorg för mig, och tyvärr verkar det inte som jag kan göra något åt det då man inte kan välja vilka som ska vara ens föräldrar, vissa har mer tur en andra..

    Det jag skulle kunna göra något åt det är ju att försöka hitta bra vänner som till viss del kan fylla ut det tomrummet som jag har av saknaden att ha någon att vända sig till med problem och tankar om livet, det skulle få mig att må bättre tror jag, jag är så avundsjuk på alla andra.. alla verkar ha någon, en bästa vän, en syster, en mamma eller en pojkvän som dom kan prata med allt om.
    Jag har ingen och det gör så ont..

    Min sambo är den som står mig närmast och han är snäll och jag känner mig avslappnad tillsammans med honom.
    Men jag får inget svar om jag pratar om känslosamma och jobbiga saker, därför känner jag att jag verkligen skulle vilja ha någon vän som känner mig och som jag kan prata med allt om. Men jag har hittills inte lyckats hitta någon sån, och det beror inte på att jag är kräsen, utan jag tror att det beror på att jag uppfattas av omgivningen som tråkig, tillintetsägande, tyst, blyg, spelar oskuldsfull, inställsam, anpassar mig, härmar andra, lätt att "köra med", dötrist och osynlig.
    Jag känner mig osynlig så fort det är mer en jag och en till, då är det som att jag inte finns där och "dom andra" pratar och skrattar, säjer intressanta saker och kommer närmre och närmre varandra medans jag står utanför och tittar på och gör små försök att komma in i deras gemenskap, frågar frågor om det dom pratar om, skrattar och kommenterar osv. visar känslor, ger komplimanger säjer ärligt vad jag tycker, jag är inte bara positiv åt allt, utan tycker jag annorlunda så kan jag säja det, tex. "men det där var väl inte så snällt, så här och så här skulle jag gjort.."
    Jag tycker att jag kämpar för att folk ska få bilda sig en uppfattning om mig, se vem jag är och förhoppningsvis kanske jag på så vis kan hitta en vän..?

    Jag har varit på fikor med tjejer från öppna förskolan, kurser, tjejer som jag fått kontakt med på forum, tex på familjeliv. Men aldrig slår det rätt..
    Jag tycker fikorna har varit trevliga, jag har varit glad pratsam, lättsam och trevlig, vad jag tycker, men tydligen så duger jag inte för sen så har det alltid varit jag som fått höra av mig om att ses igen, annars blir det inget.. och tillslut tröttnar man efter 4-5 gånger att alltid vara den som hör av sig..

    Det verkar helt omöjligt för mig att skaffa mig ett socialt liv..

    Jag är övertygad om att folk uppfattar mig som dötrist, svag, tillintetsägande, rädd och osäker, inte en person som man vill dela sina innersta tankar med, utan någon som visserligen är snäll men gör verken till eller från, och irriterar vissa..

    Jag vill inte uppfattas på det viset, jag vill uppfattas som självsäker, trygg, en tjej som folk vill vara vän med, jag vill ha vänner och vara sedd för den jag är… Går det på något sätt att arbeta med sig själv och lära sig att ge ett mer självsäkert intryck, hur sjutton ska jag göra för att inte uppfattas på det här viset? Finns det böcker man kan läsa med tips?  Om någon orkat läsa så här långt, så tack så jätte mycket för att ni orkade läsa, snälla skriv en rad, vad ni tänker, alla små tips är guld värda. Jag tål kritik låt mig veta vad ni tror jag gör för fel.. Det som jag skriver om att jag uppfattas av andra på ett visst sätt är inte inbillning eller dåligt självförtroende från min sida, utan jag själv tycker inte jag är sån utan av någon anledning dras inte folk till mig och vill vara min vän..Jag är osäker, blyg och svag, rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig.. det är allt som stämmer av den uppfattningen som folk har om mig..  Hur ändrar man på det? Hur blir man självsäker, trygg och någon som folk vill vara vän med, hur blir man intressant och hur får man integritet och visar att man inte går att ”köra med”? Placerar detta under depression då jag sedan tidig ungdom varit depremmerad och haft mycket ångest över mina problem med att hitta tillhörighet någonstans. Det känns som att alla tycker att jag är annorlunda och sämre än dem, hur ”normal” ärlig, glad, social och lättsam  jag än försöker vara..Jag har varit sjukskriven för depression sedan jag slutade grundskolan, flyttade till den här staden för sambons skull (har inga vänner i andra städer häller), han har arbete här..Han har inte en enda vän och han är blygare än mig.. så han kan inte hjälpa mig.. 

  • Svar på tråden Går det att utvecklas/öva upp sig som vuxen till en mer självsäker och trygg person som folk vill vara vän med?
  • Anonym (lillaja)

    vars bor du ts? en vän på nätet är ju bättre än ingen vän alls :)

  • Anonym (hallå)

    Hej tjejen!

    Måste bara säga att jag tror att det skulle vara bra för dig att läsa en bok som heter självkänsla nu av Mia Törnblom tror det skulle vara jättebra för dig. Du har verkligen inte haft det lätt i livet men du har ju gjort ett fantastisk jobb som tagit dig hit idag med tanke på vilka förutsättningar du har haft, vilket jobb du har gjort tjejen! Du är ju jättestark! Tror faktiskt att det som behövs är att du tränar upp din självkänsla så kommer det här andra att lösa sig lite av sig självt. När du har tränat upp självkänslan försök då att göra något som du gillar dvs träffa människor som du har en gemensam nämnare med ex gillar du att måla gå en kurs/cirkel i det:)

    Lycka till! Kram!

  • Anonym (ann)

    Jag tycker du skriver jättefint, och måste säga att du klarat dig beundransvärt bra under dom omständigheter du beskriver.

    Jag känner igen mig i din beskrivning hur det är att försöka få nya vänner. Men jag tror nog att du lägger för mycket skuld på dig själv när det gäller det här. Det ÄR jättesvårt att hitta vänner när man blivit lite äldre, oavsett hur trevlig, glad och charmig man är. Jag hade många vänner förut, men det har ändrats nu. Det beror inte på att jag ändras, utan på att många inte har tid eller intresse för kompisrelationer som vuxna. Så jag tycker du ska leta vidare och ha i tanke att det inte bara är du som ska duga åt andra. Varför skulle du inte vara bra som du är?

  • Anonym
    Anonym (hallå) skrev 2008-11-13 08:41:47 följande:
    Hej tjejen!Måste bara säga att jag tror att det skulle vara bra för dig att läsa en bok som heter självkänsla nu av Mia Törnblom tror det skulle vara jättebra för dig. Du har verkligen inte haft det lätt i livet men du har ju gjort ett fantastisk jobb som tagit dig hit idag med tanke på vilka förutsättningar du har haft, vilket jobb du har gjort tjejen! Du är ju jättestark! Tror faktiskt att det som behövs är att du tränar upp din självkänsla så kommer det här andra att lösa sig lite av sig självt. När du har tränat upp självkänslan försök då att göra något som du gillar dvs träffa människor som du har en gemensam nämnare med ex gillar du att måla gå en kurs/cirkel i det:)Lycka till! Kram!
    åhh tack så jätte mycket för boktipset ska genast kolla det!!
  • Anonym (lika)

    Ville bara säga att jag känner igen mig i det du skriver.

    Många kramar.

  • Anonym (en till)

    Jag känner igen mig i det du skriver och jag tycker faktiskt att du låter som en trevlig person:) Det är jättejobbigt att gå och fundera på vad man själv gör för fel, jag blir deprimerad när jag gör det, känns som om jag aldrig duger. Men jag har en nära vän och så har jag min sambo,han säger hela tiden till mig att jag inte ska ta allt så personligt och att det egentligen inte har så mycket med mig att göra utan att människor som jag träffar har fullt upp sedan de skaffat familj. Jag har ingen kontakt med min pappa, med min mamma ibland men vi träffas inte vid högtider. Högtider som jul och nyår tycker jag därför känns extra jobbiga, det är jobbigt att känna sig ensam.....
    Jag funderar på vad jag ska göra för att må bättre och sluta vara så osäker och analysera sönder hur jag borde vara och vad jag gör för fel när jag pratat med någon. Lägg inte skulden på dig själv, du låter som en jättego och ödmjuk person, skriv gärna mer här så får du mer stöd och förhoppningsvis även mer självförtroende. Vet att det inte är så lätt.Kram till dig

  • FlamingRed

    Jag tror du drar lite snabba slutsatser om att du "inte duger" bara för att inte människor börjar ringa och ordna fika efter bara några tillfällen.

    Jag är ofta på fika med olika grupper av människor, öppna förskola, dagis, andra vänner. Men det är alltid någon eldsjäl som ordnar detta.

    Jag skulle aldrig börja ringa dessa ändå ganska ytligt bekanta på eget initiativ bara för att vi fikat några gånger.

    Jag tror helt enkelt inte att det går så snabbt att skaffa nya vänner. Det jag menar är att det är inte dig det är fel på bara för att dom inte börjar ringa dig, utan det går lite trögare att skapa den sorts relationer.

    Jag har många nära vänner, och alla härstammar från situationer där vi "tvingats" vara nära varandra över längre tid, tex i skola, jobb, och vänners vänner. Jag ytterst få gånger blivit nära vän med någon jag bara träffat sporadiskt...

  • Anonym (lika)

    Anonym (en till) skrev 2008-11-14 09:39:10 följande:


    Jag funderar på vad jag ska göra för att må bättre och sluta vara så osäker och analysera sönder hur jag borde vara och vad jag gör för fel när jag pratat med någon.
    Det där med att analysera sönder saker känner jag igen så väl. Man mår dåligt av det men det är så svårt att sluta.
  • Lillagumsi

    Känner igen mig delvis i det du skrev, det om vänner. Funderar oxå på hur man skaffar det.... Har flyttat från min barndoms stad där ngr "bekanta" (fd vänner)bor och min familj. Känner mig ändå ganska ensam. Tycker det alltid är jag som måste höra av mig för att prata med de. Alla har fullt upp med sina liv... Hör av dig om du vill prata!

  • Anonym (E)

    Känner igen mig jättemkt i det du skriver om att det är svårt att få de där riktigt nära kontakterna. Saknar det så otrpligt mycket. Känner mig ibland så ensam att det nästan gör ont. Har sambo, barn, fast jobb, föräldrar, syskon mm. men har flyttat till ny ort. Verkar som att alla har sitt redan. KAnske det är vanligare än man tror att folk känner sig ensamma. Men som någon skrev... Nära kontakter kanske tar tid....

Svar på tråden Går det att utvecklas/öva upp sig som vuxen till en mer självsäker och trygg person som folk vill vara vän med?