Går det att utvecklas/öva upp sig som vuxen till en mer självsäker och trygg person som folk vill vara vän med?

Det känns som att jag inte kommer någon vart med nånting, verken det sociala livet, vänner, arbete, familj.. det känns som att jag har stått still och trampat på samma punkt nu i 5 år, utan att hittat rätt och "kommit framåt" som andra i min ålder gjort. Jag är 24 år. Jag har ingen familj att vända mig till, då både min mamma och pappa är alkoholister så har jag fått klara mig själv sedan tidig ålder. Vi har inte mycket kontakt idag, jag orkar inte vara som en "mamma" åt dom längre då jag själv har ett barn att ta hand om, och jag mår bara dåligt av alla deras problem.. vi har lite telefonkontakt bara, bor i olika städer..

Jag har inte haft en lätt uppväxt och inte häller min sambo. Hans föräldrar bor också i en annan stad och han vill inte ha kontakt med dem, och det är inget som jag vill påtvinga då jag vet att han haft det svårt..

Visst så är vi ju en egen liten familj jag, sambon och vårt barn. Men ibland så känns det som att jag skulle vilja ha en familj, som alla andra, att åka till på högtider, födelsedagar, middagar och så.. det känns så fruktansvärt ensamt att bara vara vi tre hela tiden, och aldrig vara bortbjudna någonstans, inte ens på jul och aldrig annars häller
Det är en stor sorg för mig, och tyvärr verkar det inte som jag kan göra något åt det då man inte kan välja vilka som ska vara ens föräldrar, vissa har mer tur en andra..

Det jag skulle kunna göra något åt det är ju att försöka hitta bra vänner som till viss del kan fylla ut det tomrummet som jag har av saknaden att ha någon att vända sig till med problem och tankar om livet, det skulle få mig att må bättre tror jag, jag är så avundsjuk på alla andra.. alla verkar ha någon, en bästa vän, en syster, en mamma eller en pojkvän som dom kan prata med allt om.
Jag har ingen och det gör så ont..

Min sambo är den som står mig närmast och han är snäll och jag känner mig avslappnad tillsammans med honom.
Men jag får inget svar om jag pratar om känslosamma och jobbiga saker, därför känner jag att jag verkligen skulle vilja ha någon vän som känner mig och som jag kan prata med allt om. Men jag har hittills inte lyckats hitta någon sån, och det beror inte på att jag är kräsen, utan jag tror att det beror på att jag uppfattas av omgivningen som tråkig, tillintetsägande, tyst, blyg, spelar oskuldsfull, inställsam, anpassar mig, härmar andra, lätt att "köra med", dötrist och osynlig.
Jag känner mig osynlig så fort det är mer en jag och en till, då är det som att jag inte finns där och "dom andra" pratar och skrattar, säjer intressanta saker och kommer närmre och närmre varandra medans jag står utanför och tittar på och gör små försök att komma in i deras gemenskap, frågar frågor om det dom pratar om, skrattar och kommenterar osv. visar känslor, ger komplimanger säjer ärligt vad jag tycker, jag är inte bara positiv åt allt, utan tycker jag annorlunda så kan jag säja det, tex. "men det där var väl inte så snällt, så här och så här skulle jag gjort.."
Jag tycker att jag kämpar för att folk ska få bilda sig en uppfattning om mig, se vem jag är och förhoppningsvis kanske jag på så vis kan hitta en vän..?

Jag har varit på fikor med tjejer från öppna förskolan, kurser, tjejer som jag fått kontakt med på forum, tex på familjeliv. Men aldrig slår det rätt..
Jag tycker fikorna har varit trevliga, jag har varit glad pratsam, lättsam och trevlig, vad jag tycker, men tydligen så duger jag inte för sen så har det alltid varit jag som fått höra av mig om att ses igen, annars blir det inget.. och tillslut tröttnar man efter 4-5 gånger att alltid vara den som hör av sig..

Det verkar helt omöjligt för mig att skaffa mig ett socialt liv..

Jag är övertygad om att folk uppfattar mig som dötrist, svag, tillintetsägande, rädd och osäker, inte en person som man vill dela sina innersta tankar med, utan någon som visserligen är snäll men gör verken till eller från, och irriterar vissa..

Jag vill inte uppfattas på det viset, jag vill uppfattas som självsäker, trygg, en tjej som folk vill vara vän med, jag vill ha vänner och vara sedd för den jag är… Går det på något sätt att arbeta med sig själv och lära sig att ge ett mer självsäkert intryck, hur sjutton ska jag göra för att inte uppfattas på det här viset? Finns det böcker man kan läsa med tips?  Om någon orkat läsa så här långt, så tack så jätte mycket för att ni orkade läsa, snälla skriv en rad, vad ni tänker, alla små tips är guld värda. Jag tål kritik låt mig veta vad ni tror jag gör för fel.. Det som jag skriver om att jag uppfattas av andra på ett visst sätt är inte inbillning eller dåligt självförtroende från min sida, utan jag själv tycker inte jag är sån utan av någon anledning dras inte folk till mig och vill vara min vän..Jag är osäker, blyg och svag, rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig.. det är allt som stämmer av den uppfattningen som folk har om mig..  Hur ändrar man på det? Hur blir man självsäker, trygg och någon som folk vill vara vän med, hur blir man intressant och hur får man integritet och visar att man inte går att ”köra med”? Placerar detta under depression då jag sedan tidig ungdom varit depremmerad och haft mycket ångest över mina problem med att hitta tillhörighet någonstans. Det känns som att alla tycker att jag är annorlunda och sämre än dem, hur ”normal” ärlig, glad, social och lättsam  jag än försöker vara..Jag har varit sjukskriven för depression sedan jag slutade grundskolan, flyttade till den här staden för sambons skull (har inga vänner i andra städer häller), han har arbete här..Han har inte en enda vän och han är blygare än mig.. så han kan inte hjälpa mig..